Vaxbatik anno 1971

Igår påbörjade jag uppröjningen i syrummet. Jag började längst in i vänstra hörnet - då ser jag inte hela röran utan har det mesta bakom mej -  jag ska liksom backa mej ut ur rummet. En stund varje dag ska jag ägna mej åt detta och det lär väl ta minst en vecka, eller tre, att få någorlunda reda i oredan.

Att jag kommer att hitta bortglömda saker är säkert, och igår hittade jag en väldigt bortglömd sak, nämligen ett stycke blått tyg med vaxbatik. Om jag gjorde detta hemma eller i skolan minns jag inte, men 1971 var året då jag gick ut nian.

Nu ska jag lägga i min att göra-lista att hitta något att spänna upp tyget på. Om jag kunde hitta en ram i passande storlek vore ju extra plus.

När man har tråkigt på syslöjden ...

... kan tråddjur skapas. Herreguud, jag hittade mina små tråddjur idag!

 Dessa skapelser åstadkom jag när jag hade tråkigt i syslöjden när jag gick i fyran eller femman (för 50-51 år sedan). Av alla små stumpar sytråd och broderigarn som ansamlas i varje syrum.

 Det började med den här hästen, det minns jag faktiskt. Lite vadd till man och svans kom med också.

 Kamel

 Vet inte exakt vad detta ska föreställa för djur, den har svans i alla fall

 Den här liknar en leopard som tar ett språng

 Och den minsta, minsta, som är bara en dryg centimeter, vad kan det vara?

Jag hittade dessa djur då jag letade efter något annat. Jag hittade nämligen denna broderade fjäril som blev till för sisådär 35-40 år sedan. Och jag tänkte jag skulle se om jag hittade några andra små broderier jag gjorde vid den tiden, men då hittade jag alltså tråddjuren istället.

Fjärilen är broderad på guldgul satin med vanligt broderigarn och lite silvertråd. Fjärilen klipptes ut ur tyget med några millimeters marginal och kanterna veks in och limmades på baksidan. Den är 4,5x3,5 cm stor. Den ska jag försöka hitta någon användning för. Men tråddjur har förpassats tillbaks till asken dom låg i.

Bortglömt, återfunnet och fuskfixat

Jag måste vara sjuk - jag färdigställer halvfärdiga saker som jag återfinner, det är inte likt mej. Men okej, jag erkänner - jag drar mej inte för att fuska om det kan förenkla livet. Huvudsaken det blir gjort.

 Så jag gjorde klart det här tenntrådsbroderade armbandet rätt snabbt.

 I nån ask/låda/burk hittade jag det här tenntrådsbroderiet, avsett att bli ett armband i samisk stil. Påbörjat nån gång för sådär 25 år sedan. Själva broderiet var klart så den lätta biten återstod och varför det inte blev färdigställt när det påbörjats vet jag inte. Kanske för att broderiet inte blev så perfekt och jag helt enkelt tappade lusten. Eller för att jag inte hade nån knapp ...? 

Inte hade jag nån renhornsknapp nu heller, så det blev en plastknapp. Ganska stor dessutom för knäppöglan blev rätt stor också. Men huvudsaken det blev klart och kan användas.

Det som återstod var (förutom knappen) att vika in kanterna och göra en knäppögla. Jag flätade öglan av smala skinnremsor, men sen fuskade jag genom att limma ihop allt (med tapetlim faktiskt, funkade finfint) - utom knappen förstås som jag ju sydde fast. En äkta sameslöjdare skulle knappast godkänna detta fuskverk, men jag är inte ens same, så att jag gör ett sånt här armband är ju fusk helt och hållet. Det duger åt mej i alla fall.

Kan möjligen funka ihop med vårarmbanden

Vill du se äkta samiskt tenntrådshantverk så kan du kolla på Laponia hantverk. 

Jess of Sweden gör också fantastiskt snygga tenntrådssmycken - både traditionella och nyskapande.

David Bowie

En gång i tiden var jag David Bowie-fan. Tyvärr gick han bort för en tid sedan. Mitt intresse för hans musik började med Space Oddity som var den första låt jag överhuvudtaget lyssnade på (jag var inte särskilt musikintresserad i tonåren), och det var rymdtemat som gjorde den så speciell för mej eftersom jag var väldigt intresserad av astronomi på den tiden. Sen började jag lyssna på allt han gjorde och har en samling bestående av 16 album (några dubbelalbum), men jag har inte dom senaste - han hade en mycket varierad stil och jag gillar inte allt. Han skapade också olika karaktärer - mest känd är kanske Ziggy Stardust - som just min egen Ziggy Stardust är döpt efter.

Häromdan rotade jag i en ask med diverse jox och hittade denna handmålade lerplatta (från samma tidsepok som det där lerhänget med folie). Lite kantstött men åtminstone i ett stycke.

Motivet är från omslaget till albumet Young Americans som gavs ut 1975 (Herregud, är det så länge sen!!) kunde jag konstatera nu när jag gick igenom skivsamlingen. Det är alltså målat på en rund platta av självtorkande lera, 4 cm i diameter. Det har suttit en broschnål på baksidan men den var borttagen. 

Jag måste ha haft en riktigt supertunn pensel för att åstadkomma denna målning, och helt klart bättre syn än idag.

Nu ska jag gå igenom skivsamlingen och rippa alla skivor (jag har en usb-skivspelare) och göra cd och/eller mp3 av dom. Det är massor av låtar jag glömt bort så det ska bli kul att faktiskt lyssna på dom igen. På Youtube finns förstås det mesta och här är några av mina favoriter.

Space Oddity naturligtvis.

Starman

Heroes

Where are we now - från 2013

Ditt och datt

Dom här örhängena hittades i samma sedimentlager som de förra cernitsmyckena, så jag antar dom är från samma tidsepok, alltså 80-talet.

 Stora creoler med svarta och guldfärgade pärlor och lite kedja. Tillverkade av mej liksom dom förra.

Stella tycker att Lilla Rosa är stor nog nu att äta riktigt mat, men tyvärr finns det aldrig någon mat till henne eftersom mamma Stella äter upp allt innan nån annan hinner vara med. Jag har blivit tvungen gömma matburkarna - det första gömstället hittade hon och tog sej in i, men nu har jag ställt en burk i ett överskåp och den andra burken ligger det tyngder på. Kanske hon är extra desperat om mat nu när hon har sina "barn" (två råttor och Lilla Rosa) att försörja. När hon inte äter bär hon omkring på småttingarna.

Några nya glasslådor - fyra ICA minimumsbit och så en annan som är lite mindre på höjden.

Och gissa vilken kändis jag såg på ICA i Boliden igår. Jo, vår lille "inte terrorist trots allt"! Tillsammans med en ung dam som INTE hade burka, inte ens en sjal på huvudet. Ett tydligt bevis för att han inte är en islamistisk fundamentalist för då skulle han väl ha spottat på en sådan sedeslös kvinna. Undras hur det går med hans skadeståndsansökan förresten. Kanske borde hela Boliden söka skadestånd för den ärekränkning och det psykiska lidande denna falska anklagelse orsakat samhället. Just saying.

Anno 80-nånting

Utgrävningarna fortsätter. Nu har jag hittat cernit-smycken från en svunnen tid - 80-talet. Ett årtionde som går till stilhistorien som som det mest smaklösa. Det enda positiva var väl att det var mycket färg (som jag gillar), men just dom här smyckena är ju mer moderna åtminstone färgmässigt ...

 Örhängen och ett halsbandshängen av cernitlera, kedjor, pärlor och lite annat. Målat med silverfärg och svart.

 Kedjor och pärlor på örhängena.

Rhinstenar och en bit kulkedja på hänget.

Tidigare cernitfynd ur gömmorna - broscher, halsband, fler halsband och hängen,

Det jag tycker var mest vämjeligt med 80-talsmodet var axelvaddarna. Tyckte det var gräsligt redan då och sprättade bort alla - det gick ju inte ens att köpa en tröja utan axelvaddar.
Dom blev större och större tills förmodligen tyngdkraften stoppade utvecklingen ...

Bild från minq.com - "The 11 most embarrassing fashion trends ever" 

Du som var med på den tiden - vad tycker/tyckte du om 80-talsmodet? Nåt du fortfarande gillar eller nåt du stönar över när du ser foton på dej själv från den tiden?

Tunna av klädnypor

Jag blev plötsligt varse var jag förvarade dom där "spagatklämmorna" jag använde till lådorna häromsistens. I  en tunna gjord av klädnypor. Nåt som Tim gjort en gång i tiden i skolan eller hos dagmamman.

 Sju klädnypor (=14 delar) har det gått åt. Limmat på en stomme av en halv toarulle. En pappskiva i botten.

Ett par snören håller ihop det hela.

En bunt spagatklämmor eller annat småkrafs ryms bra här.

Några småaskar har jag hunnit tapetsera sen sist. Utan klämmor.

Också till förvaring av småkrafs.

Rensa i röran-hittegods - spiralörhängen

Förra veckans arkeologiska utgrävning gav ett hänge. Nu har jag hittat ett par örhängen som säkert har 20-30 år på nacken.

En massa små glaspärlor i vårgröna nyanser trädda på tunn ståltråd. Gissar att det var en blyertspenna som spiralerna formades runt. Dom satt på ett par stickare som svartnat och inte såg så trevliga ut, så jag bytte dom till vanliga örkrokar nu.

Ståltråden är ju flexibel så det går att variera längden på spiralerna.

Hänge av lera, folie och akrylfärg

På tal om vatten, så är jag född i fiskarnas tecken. Tyvärr har jag ändå inte lärt mej simma. Jag gick i simskola som barn - i Kåge hamns iskalla vatten som inte direkt lockade till simturer så det blev nog mest torrsim på stranden.

Men fisk är jag alltså - zoodiakens sista och mest komplexa och vimsiga tecken. Ordningssinne är inte kännetecknande för fisken, så därför har jag redan påbörjat mitt rensa i röran-projekt inför att eventuellt kunna flytta till en lägenhet om sisiådär tre år. Man hittar ibland saker från svunna dagar när man gräver på djupet - ja, det är lite som en arkeologisk utgrävning. Och nu hittade jag ett litet hänge som jag gjorde nån gång för 30-40 år sedan. Det är gjort av självtorkande lera, en bit aluminiumfolie och lite akrylfärg.

 Man skulle kunna göra nåt liknande med en bit kraftig kartong istället för lera. Jag gjorde i alla fall en tunn platta av leran. När den torkat limmade jag på en bit folie och ritade motivet med en blyertspenna, eller kanske en tandpetare, på folien som lätt formar sej. Använd inte kulspetspenna för den kan ge synliga bläcklinjer och det ska bara bli en struktur i folien. Sen är det bara att måla det som inte ska vara silverfärgat. När jag fotade upptäckte jag att fiskarna har röda ögon - dom är så små så jag såg inte det med blotta ögat.

 Hänget är ca 35x23 mm stort.

Hålen är för små för en kedja, men det satt en silverfärgad tråd där som jag kunde hänga kedjan i på baksidan.

Fröuggla

För två veckor sedan var Tim upp för att gå på sin farmors begravning. Tim hade en bra kontakt med henne och hälsade på henne varje gång han var upp till Skellefteå, så det var ju tråkigt när hon hamnade på sjukhuset och sen aldrig mer kom hem. Jag tyckte också mycket om henne (och farfar) men det var mer än trettio år sedan jag separerade från Tims pappa och begravningar är väl inget man går på om man inte behöver så jag var inte med (jag börjar ju grina bara jag sitter här och skriver om det).
Efter begravningen var Tim och hans pappa till farmor lägenhet för att se om det var något som Tim ville ha. En sak som han tog rätt på var den här tavlan med en fröuggla som han själv gjort när han var 6 år.

 Jag antar att det var jag som ritade upp ugglan och så fick Tim limma.

 Ugglan består av olika solrosfrön. Ögonen är ett par knappar.

 Grenen består av nån sorts pumpafrön och så är det små kvistar av mungbönor.

Och på tal om mungbönor så har jag ett recept på en god mungbönsgryta. Receptet fick jag av Tims dagmamma, så det var väl därför jag hade hemma mungbönor när den där tavlan gjordes.

Mungbönsgryta

• ½ påse mungbönor

Skölj väl, koka i mycket vatten (ca 2-3 cm över bönorna), 1 timme, med

• salt och
• 1½-2 tsk curry

Blanda ner (och värm) när det kokat färdigt:

• 1 msk farin
• ½ burk krossade tomater
• 2 stora gula lökar (hackade)
• 1 grön paprika (hackad)
• (1 st vitlök)

Ätes med mjukt bröd och eventuellt ris.

Fuskpolo av urvuxen tröja

Under Susannes återbruksutmaningsveckor sydde jag ju faktiskt en del. Men sen slog syrumsfobin till igen och jag har inte varit in i syrummet sedan jag sydde den där bäddkoftan. Så den här fuskpolon är en gammal sak som jag gjorde för många år sedan. Och den ursprungliga tröja härstammade från 70-talet!

 Tröjorna på den tiden var tämligen små - både smala och korta - och det enda rymliga på den här tröjan var kragen. Så när jag inte rymdes mer i tröjan så klippte jag bort de delar som var för små och så blev det en fuskpolo - ett sätt att åtminstone delvis få behålla en tröja man gillar men som blivit för liten. Kanten sicksackades och är ganska ojämn och osnygg, men den ska ju inte synas ändå.

 Kragen är hög och kan vikas 3-4 gånger. Det känns som om det är en del ull i garnet så den är varm och skön. Eftersom det är ganska stora stycken både bak och fram så värmer den även bakpå ryggen och man kan ha polon under en kofta eller annan tröja som är mer urringad utan att kanterna syns.

Nu tog jag mej i alla fall in i syrummet igen för att leta efter tröjans muddar från ärmarna och nederkanten, som jag var säker på skulle finnas kvar nånstans. Och efter lite djupdykningar i några lådor så hittade jag dessa muddar. Jag hade hoppats att ärmarna skulle vara kvar också, då hade jag kunnat sy såna här vantar direkt, men tyvärr var ärmarna bortklippta. Det är möjligt att jag gjorde sockar av ärmarna och att det var när dom var uppnötta som jag klippte loss muddarna. Nå, jag får väl sy dit något annat på muddarna då, när jag kommer på vad jag vill göra av dom.
Det positiva var i alla fall att jag tog mej in i syrummet och det kändes bra - jag har nämligen saker jag vill sy nu och jag måste komma över den där prestationsångesten, eller vad det nu är som skrämmer mej.

Tuschteckning anno 1993 och guldmedaljer från 60-talet ...

Usch, vilken dålig dag jag haft idag! Var på extremt ilsket humör redan när jag vaknade (det är ångest som uttrycker sig så ibland, dessutom har Posten retat upp mej igen) - mina stackars katter har oförskyllt fått finna sig i att bli åthutade och utskällda (!) och frästa åt, och om dom packat ihop och flyttat hade jag inte klandrat dom. Men dom rara (och irriterande) pälsklingarna älskar ju mej hur grinig jag än är.

Lite på bättre humör blev jag i alla fall av att jag fick ritpappret jag beställt, för jag har ju tänkt börja teckna igen (Tanke ......... låååååååååång väg ......... Handling).

För ett tag sedan höll jag på och rensade ut bilder ur kameran för det blev fullt på minneskortet, och då hittade jag några bilder av en tuschteckning som jag gjorde 1993 (jösses, var det så länge sen!). Fotona är dock inte så gamla, de har legat i kameran i två år upptäckte jag ... (eftersom bilden är för stor för att skanna, så fotade jag den istället)

 Det är en teckning, ritad med en sån där penna där man fyller på med tusch och som man kan sätta olika stift på (undrar var jag kan ha den?). Sen är det laverat med utspädd tusch för grånyanserna.

 Under den period då denna teckning blev till mådde jag inte så bra (då heller), det var en tid efter min första större depression. Jag gick på konstlinjen på Solviks folkhögskola - det var något jag ville göra - men fortfarande hade jag mycket negativa tankar, vilket jag så här efteråt kan se på det jag gjorde då. Kanske särskilt på skulpturen med två knutna händer sammanlänkade med handbojor - den kallade jag för "Livet" ...
Den här teckningen ser också ganska dyster ut och texten (som jag skrev i 20-årsåldern, då jag bara skrev på engelska) är inte särskilt upplyftande heller (jag kanske har varit deprimerad hela livet, eller åtminstone ifrågasatt det mesta). Jag är inte religiös, utan tror egentligen på allt så länge jag får komma på det själv. Och jag är skeptisk till organiserad religion eftersom många texter (i t.ex. Bibeln) förvanskats och feltolkats ibland avsiktligt och ibland av misstag, och det är någon som bestämmer vad man ska tro (man ska helst inte tänka själv). Vad jag tror på kan man läsa både i min bok "Det Godas och det Sannas makt" och i uppsatsen "Är Gud en utomjording?"

 Jag vet inte om jag tänkte medvetet på det när jag gjorde teckningen, men faktiskt så är det ju barnen som vill se sanningen här, de vuxna slår ner blicken och vill inte veta ...

Själva teckningen som sådan är jag nöjd med - jag är ganska bra på att rita människor. Och jag hade aldrig ritat med sådan tuschpenna och laverat förut, så jag är förvånad att det blev så pass bra. Men det har faktiskt ofta varit så att det jag gjort för första gången har blivit bäst, sen lyckas jag sämre konstigt nog. Kanske kommer prestationsångesten i vägen då.

Och på tal om prestationsångest, så började det tidigt. Jag var som mest aktiv i 10-12-års åldern, då var jag med i alla teckningstävlingar, och vann både en cykel, massor av saft, skridskor med mera. Och så hade varuhuset Tempo en årlig teckningstävling. Det var elever från alla Skellefteå kommuns skolor som tävlade i tre grupper: lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Jag var med de tre åren jag gick i mellanstadiet, alltså när jag var 10-12 år. Och jag vann första pris alla tre åren! Priset var 50 kronor, ett diplom och en guldmedalj. 

Guldmedaljerna har jag faktiskt kvar, och hittade dom för ett tag sen. 

Vad som sedan hände var att Tempo slutade med dessa teckningstävlingar och jag var så lättad för detta! För hur skulle jag kunna fortsätta och ställa upp - jag skulle väl inte kunna vinna fler gånger, och att komma tvåa eller trea skulle kännas nesligt (då var det bättre att hamna utanför prispallen). Jag tror det var under dessa år som min prestationsångest utvecklades.

Jag vet inte var de andra två teckningarna tagit vägen (det var en varuhusinteriör och en cirkusarena), men den här från anno 1967 har jag i alla fall kvar. 

Indianer gillar jag fortfarande ...

(blyertsteckning anno 2001)

Hur det nu går med att börja teckna igen återstår att se. "Att se eller inte se, det är frågan" På onsdag ska jag till ögonkliniken igen och min syn är fortfarande urusel - kanske måste jag underkasta mej den där kortisonbehandlingen i alla fall ... usch!. 

Åtminstone kan jag väl försöka göra några fler zentanglar som uppmjukning innan jag går över till blyertsteckning. Eller kanske blunda med vänsterögat (som jag ser med) och bara använda den lilla ledsynen på högerögat (så hittar jag väl i alla fall av pappret) och ritar i blindo - det kan väl vara ett sätt att ta sig förbi prestationsångesten - "Vaddådå, ser det konstigt ut? Har du sett Picassos verk? Han var nog lite synskadad han också ..." 

Jag hoppas jag är på bättre humör i morgon ...

Tavla med naturmotiv

Här är min första akrylmålning. Den är gjord 1991 för att jag behövde ett arbetsprov när jag sökte till konstlinjen på Solvik. Jag hade väl provat målat som tonåring och med vattenfärger som barn, men blyertsteckning var min huvudgren och egentligen avslutade jag min konstnärliga "karriär" som tolvåring, då prestationsångesten blev för stor efter att jag vunnit en del tävlingar. Så det dröjde rätt många år innan jag som vuxen kände att jag ville börja måla.

 Motivet hämtade jag från ett foto taget någonstans uppefter vägen mot Norsjö tror jag. Hade jag haft bil skulle jag ha gett mej ut och letat rätt på stället, fast det kanske inte alls ser ut så här längre - fotot togs några år före jag gjorde målningen så det var ju länge sen. Jag har för mej att det är Skellefteälven, men kanske det var en sjö. Om någon som ser bilden känner igen stället så upplys mej gärna om var det är/var. Kanske jag borde fråga min mor om hon minns, för det var hon som körde ..

Jag är särskilt nöjd med att jag lyckades få vattnet i förgrunden att se vattnigt ut, alltså transparent. Däremot var det väldigt svårt att få till den där vassen eller vad det är - jag hade ingen tillräckligt liten pensel för detaljarbetet.

Akvarellporträtt

Måla akvarell har jag egentligen aldrig sysslat med. Vet inte varför, men förmodligen för att det är en svår teknik som kräver övning för att man ska bemästra teknikens möjligheter - och jag är inte mycket för att öva, blir det inte bra på en gång så tappar jag lusten. Man måste planera målningen också, på ett helt annat sätt än om man målar med akrylfärg - man kan inte bara måla över om det blir fel ...

Häromdan hittade jag i alla fall en akvarellmålning som jag gjorde när jag gick konstlinjen på Solvik.

Jag har alltid ritat människor och det är det jag är bäst på, så ett porträtt föll sig naturligast, och det blev väl rätt bra. Pappret är buckligt, det är därför det är skuggor i bakgrunden som egentligen är helt vit. 

Nån dag kanske jag letar fram akvarellfärgerna och provar igen ... Jag har en hel del akvarellpapper så jag kan ju kosta på mej att öva ändå ...

Collage för självuppbyggande

Det här inlägget har legat en tid i utkast-mappen, men nu tittade jag in på Expressen.se och hittade en artikel om högkänslighet - och eftersom jag faktiskt nämner just detta begrepp (hsp) längst ner i detta inlägg så tänkte jag det väl är dags att lägga upp det här då.

Eftersom jag själv nyligen varit nere i en svacka (har just kravlat mej upp), och säkert inte är ensam om att trilla ner i ett svart hål ibland, så tänkte jag visa detta.

För sådär 11 år sedan var jag med på en kurs som jag dock inte minns vad den hette. Det var efter att jag gått in i väggen och jag hade varit på KOM-projektet på Medlefors Folkhögskola som just var till för utbrända och andra långtidssjukskrivna. Efter några månader hade jag fått jobb som datahandledare på skolan, men jag smet ifrån nån stund för att vara med på den här kursen - för den gick i alla fall ut på att hitta sig själv och bygga upp självkänslan tror jag, och det behövde jag ändå (och behöver fortfarande).

En sak vi fick göra var ett collage. Med hjälp av en bunt tidningar, en sax och lim gällde det att sätta ihop något som talade om vem jag var, eller vem jag ville vara - och kanske komma på hur jag skulle nå dit.

 Även om jag tycker det är roligt att träffa nya människor, så har jag svårt för sociala sammanhang. Träffar jag någon intressant, rolig och trevlig människa så blir jag överspeedad. Har jag många människor omkring mej blir jag totalt utmattad. Oavsett det är ett positivt eller ett negativt möte, så blir jag stressad och urlakad i slutänden. Att vara för mej själv och inte ens prata med en människa på flera dagar är livsnödvändigt för mej ibland. Jag brukar fantisera om att bli en eremit och bosätta mej på en enslig fjälltopp ...

 Jag vill alltid hem, rent fysiskt, men det handlar också om att hitta hem i den meningen att känna sig hemma i ett sammanhang - bland människor som är som man själv, en tillhörighet. Jag har alltid känt mej som den fula ankungen (eller en utomjording), annorlunda och inte passat in. Det är väl därför jag trivs bäst med att vara ensam - jag orkar inte kamouflera mitt rätta jag hela tiden.

 Att våga gå på känsla och göra det som känns rätt - även om det känns galet! Det gjorde jag när jag köpte huset ...

 Här har jag tyvärr inte lyckats så bra. Vad vill jag göra med mitt liv? Jag vill mycket men orkar inte. Sömnproblem och för lite motion är ju bidragande orsaker till orkeslösheten. Men det blir ett moment 22 det där - för lite sömn = ingen ork att motionera för att få energi och sova bättre ... Jag vill alltid veta mer (om allt), är en information junkie, och all information orsakar stress (även positiv stress), som orsakar sömnproblem ...

 Författandet har det inte heller blivit så mycket av. Att skriva kräver lugn och ro och fokusering. Eller att bara sätta igång ... Jag har flera böcker i huvudet som skulle vilja komma ut - jag brukar ventilera dom när jag lagt mej, det blir faktiskt lättare att somna då, istället för att tänka på alla måste och borde ...
Sanningssägaren syftar på att jag säger vad jag tycker och står för mina åsikter - vilket då och då orsakar konflikter. När jag var på datorteket för många år sedan var det en del problem, och jag sa vad alla tänkte, men ingen ville stå för det inför projektledaren, så det blev jag som fick ta smällen. Jag blev formligen halshuggen av människan, som menade att om jag slutade så skulle det inte finnas några problem, och jag var ju uppenbarligen sinnessjuk så hon erbjöd sig att boka tid åt mej på psyket. Men jag stannade kvar, satt av tiden (det var faktiskt som ett fängelse) och senare fick jag veta att det var den där projektledaren som hade psykiska problem ...

 Jag skulle vilja lära mej rida. Att skritta fram över stäppen (?) på en islandshäst tänker jag mej som nånting meditativt och rogivande ...

 Äta bättre är också något jag verkligen borde ta tag i. När jag var i 20-årsåldern var jag vegetarian (i 10 år), men sen började jag fuska och så fick jag smak för korv igen ... Men jag äter inte mycket kött och jag föredrar fisk, så nånting halvvegetariskt med tillägg av fisk kan jag nog klara - bara jag planerar och ger mej tid till matlagningen ...

Träffa nya människor - Ja! Vänner - några stycken. Nära relationer - knepigt, kravfyllt?. Intima relationer - Näää ... Kärlek - min son, min mor och mina katter, det räcker bra.

Det här är svårt ... Jag är extremt känslig och lättsårad, vilket ju också är en anledning till att jag har svårt för relationer. Men som jag tidigare nämnt står jag för mina åsikter - för om nån annan tycker något annat så har det ju inget med mej att göra och det kan inte såra mej. Upplever jag däremot att jag blir missförstådd, för att motparten inte lyssnar, då kan jag bli jäkligt kränkt! 

Alldeles nyss läste jag om begreppet "highly sensitive person" (högkänslig person) och där kvalade jag ju in på höga poäng! Ungefär som med ADHD - båda begreppen innebär bl. a. att man har svårt att gallra intrycken och man blir totalt utmattad av allt som väller över en. Skygglappar, hörselkåpor och varför inte en burka (anonym = mindre sårbar) kanske är den rätta utstyrseln ...