Nytt sovrumstak

Jag drabbades ju i januari av varje husägares mardröm - vattenläcka - och har sen dess varit utan tak i sovrummet. Det har så att säga hängt på tork sen dess. Men nu äntligen och till slut har jag fått ett nytt sovrumstak! Jag fick stiga upp före 8 igår för att byggaren skulle komma då, men det var det värt, för några timmar senare hade jag ett helt och snyggt tak.

 Det syns ju inte så väl, men det går att ana på den här bilden, att dom här takpanelerna har en trästruktur som vitmålade brädor.

Det gamla taket bestod av målad väv spänd över hela taket. Bakom detta dolde sej ett lappverk av allt möjligt ...

Och det såg ju ut så här när det öppnats och tömts på blött sågspån.

Efter att ha stoppat in isolering och lappat ihop det upprivna hålet så behövdes det reglas för att sätta upp det nya taket.

Det blev ju betydligt snyggare redan där.

Jag fick stiga upp i morse också, för då kom han och gjorde slutfinishen genom att spackla och måla taklisterna. Sen städade han efter sej också!

Den skicklige och trevlige byggaren heter Rickard Sundberg och driver och äger företaget VBAB - Västerbottens Entreprenad och Byggservice AB. Kan verkligen rekommendera honom - även min granne Börje som fick fixat en vattenskada i källaren för några år sedan, har bara lovord för denne byggare.

Och Tim har kommit hem från ett regnigt Peking ...

 ... via ett snöigt Ryssland ...

 ... till ett soligt Danmark och Sverige.

Men jag har inte hunnit prata med honom än - han landade i Umeå 23.30 igår kväll. Jag hoppas han kom ihåg min smartphone i alla fall, och att jag snart kan få den.

Och idag var det så soligt och varmt så jag ställde upp ytterdörren i hopp om att Stella skulle behaga gå ut (och motionera lite kanske?). Ha! Icke! Hon la sej bara innanför tröskeln. Det är betydligt större chans att myrorna kommer in än att hon går ut. Jäkla fånkatt!

Aprilväderstavla

Nu kom ju våren riktigt av sej, och backade typ tre månader! Idag fick vi årets första (tror jag) snöstorm, men förhoppningsvis också den sista, den här sidan midsommar i alla fall.

Jag var vaken tidigt i morse för byggaren skulle komma och fixa mitt sovrumstak som ju revs i samband med vattenläckan. Tyvärr visade det sej att det fortfarande var lite för fuktigt på sina ställen - det var ju några liter vatten som runnit ut. Så det får vänta ett tag till.

Snöstorm var på väg, sa han, men så där på morgonen var det lugnt. Eftersom jag vaknat flera timmar för tidigt (före fyra) så gick jag och la mej en stund när han åkt. men nån sömn blev det inte precis. Det började blåsa riktigt rejält och det knakade och skakade i hela huset.

Mitt på dan steg jag upp igen och släppte ut Ziggy. På garageinfarten stod underdelen av en bananlåda upp och ner - den ska kastas och hade stått bak husknuten, men nu blåst fram. Ziggy blev ju nyfiken och kollade in lådan. Ja, titta det är ett hål på ovansidan, tillräckligt stort för en katt. Så han hoppade in i lådan. Sen stack han upp huvudet genom hålet och spanade runt, innan han kröp in igen. Ja, det var väl ganska lä i lådan (så länge inte vinden fick tag i den och drog i väg med den igen) och små hål att speja genom på sidorna. Perfekt tyckte Ziggy.

Hur länge han blev där vet jag inte. När jag en timme senare gick ut, så stod lådan på trottoaren och Ziggy ville komma in.

Det blåste rejält men snöade bara lite lätt när jag gick till garnaffären. Jag var där ett par timmar och när jag gick hem var det full storm och minst en decimeter blötsnö på vägen. Jag hade motvind på hemvägen så jag var alldeles blöt i ansiktet och håret (jag hade mössa men det som hängde utanför). Det gick inte att se var trottoarkanten var så jag gick i körbanan bara för att inte riskera att trampa över kanten.

Så det blev inte så mycket till promenad idag. Och tur att jag inte behöver ut och köra bil - riktigt taskigt före speciellt för dom som redan bytt till sommardäck.

Istället har jag färdigställt en ny prickig tavla som jag påbörjade före helgen. Faktiskt tycker jag den ser ut lite som ett aprilväder - lite både den ena och den andra årstiden.

För det blev ett typ landskap med två träd. Den här var svårare att få ihop än den förra, beroende på just dom där "träden". Och det blev en hel del färgändringar innan det var klart - vissa prickar har bytt färg 2-3 gånger. Det kan tänkas att jag gör några fler ändringar också. Men jag har i alla fall ramat in den.

När jag tittar på den här närbilden av ett parti av målningen, så känner jag att det skulle kunna bli en alldeles egen tavla av bara den biten - alltså att jag faktiskt ska prova måla en uppförstoring av närbilden. Jag får försöka göra en skiss av den med stora ringar och prickar, eller kanske improvisera fram nåt i den stilen.

 Aprilvädersbild genom ett blötslaskigt fönster. Och snön vräker fortfarande ner, fast det blåser lite mindre ändå. Det knakar åtminstone inte i huset nu.

Ziggy tittade ut och bestämde sej för att inte gå ut nåt mer idag. Fast kanske ikväll ...

Armband och örhängen av ringar och åttor

När jag släppte ut Ziggy på sista rundan igår kväll, så sa jag att han fick vara ute en halvtimme för sen skulle vi gå och lägga oss. En kvart senare fick Stella äntligen för sej att hon också skulle gå ut - som jag försökt förmå henne till hela dan. Så fick jag då till slut en hel kvart för mej själv i väntan på att dom skulle komma hem igen.

Och då passade jag på att göra ett armband. Idag gjorde jag ett par matchande örhängen.

 Inget nytt material denna gång, utan jag använde sånt som jag hade hemma sen tidigare, nämligen åttor och tvinnade ringar. Och länkade ihop på detta vis.

 Ringarna är 8mm i diameter och åttorna är 8mm långa. Dom här har jag alltså haft i flera år, men i slutet på detta inlägg länkar jag till där dessa delar finns att köpa på Ebay.

 Till armbandet gjorde jag två rader med vardera 13 ringar. Sen länkade jag ihop raderna så som synes på bilden.

Avslutade ena änden så här med ett klolås

 Örhängena har en rad i mitten med tre ringar. På sidorna två hoplänkade ringar fästade på den översta ringen. För att dom två sidohängena ska hålla sej på sidorna och inte falla ihop mot mitten, så klämde jag ihop åttorna ordentligt på den översta ringen.

 Så håller dom sej så här, samtidigt som dom i övrigt dinglar fritt.

Vill du göra något liknande så finns material på Ebay.

Ringar i den här modellen och storleken hittas här. Dom finns i olika färger. Åttorna är svårare att hitta för dom tillämpliga sökorden ger en massa annat. Men jag hittade i alla fall några som kan köpas här, eller här. Om det finns flera säljare med samma produkt, så köper jag inte nödvändigtvis från den billigaste, utan jag brukar kolla om det finns något annat av intresse så kan jag beställa flera saker från samma säljare.
Klolås till armband och halsband hittas med sökorden lobster clasps. Dom finns i olika storlekar och färger. Tips om bindringar (för att fästa låset) och örkrokar hittar du i detta inlägg.

Armbandet tog inte lång tid att göra och Ziggy kom hem den tid det var sagt, och då kom ju också Stella in, så vi fick gå och lägga oss.

På lördag eftermiddag försökte jag också få Stella att gå ut, men istället kom Ziggy in - och närapå en annan katt också! Det måste ha varit en tjej som Ziggy raggat upp, för hade det varit en kille så skulle det ha blivit ett väldans liv på bron. Den här söta och försynta katten kuttrade lite och tittade på mej med en vädjan om att bli insläppt. Men där på tröskeln satt då Stella, och hon tänkte minsann inte släppa in någon. Hon både morrade och väste som en kobra när den andra katten försökte ta ett steg närmare. Det slutade med att besökaren slank iväg. Så det är nog inte värt att Ziggy bjuder hem nån fjälla så länge Stella är hemma.

10-åringar

Idag fyller mina småttingar 10 år. Eller kanske fyllde dom för en vecka sedan, eller i morgon - nånstans vid den här tiden är det i alla fall. När jag adopterade dom från djurskyddet i Umeå, så gissade man att dom var 4-5 månader, och dom kom till mej 12 augusti 2006. I ett år och en dag bodde vi i stan, innan vi flyttade till Boliden den 13 augusti 2007.

Någon tårta blir det dock inte i år - Stella behöver banta och Ziggy har inte tid för nåt kalas.

 Dom festade alldeles tillräckligt första dan dom var hos mej - och slocknade i fåtöljen ...

 Sex dagar senare hade det varit livat också ...

En vecka senare började dom komma på benen igen ...

Sådan matte, sådana katter

Att barn tar över sina föräldrars vanor och (särskilt) ovanor är ju väl känt. Kanske mindre känt är att det gäller katter och deras människoföräldrar också.

(Ziggy Stardust)

Det Ziggy och jag har gemensamt är beslutsångest. Det är så svårt att veta vad man vill. Ziggy vill alltid gå ut, men ofta ångrar han sej på tröskeln. Ofta blir det inte förrän på tredje försöket som han bestämmer sej för att faktiskt gå ut (ibland hjälper jag honom i beslutsfattandet med en lite knuff i aktern). Kanske måste han dessutom först ner i källaren för att se att allt är som det ska där. Ibland vill han ha mat också, eller kanske inte, eller åtminstone inte den mat som matte ställer fram (och helst på övervåningen för den smakar bättre där), kanske vill han gå ut istället - eller inte. För att tala om att han vill nåt men kanske inte vet vad, så gnäller och gnyyyr han. Ibland låter han Oooh, oooh och då behöver han oftast på toa. Då måste jag följa med, för toan är på övervåningen och kanske finns det spöken, eller så oroar han sej över risken att matte smiter ut om han släpper mej ur sikte. Oooh, oooh! Ofta blir han bara stående i trapphallen - förvirrad över sin egen obeslutsamhet.

(Stella Nova)

Stella och jag har det gemensamt att vi alltid  tror att vi är hungriga och av denna anledning hela tiden försäkrar oss om att vi inte ska svälta ihjäl genom att aldrig motstå suget efter nåt - vad som helst, allt - som möjligen är vad vår kropp behöver (eller inte). All denna försäkran mot svältdöden tenderar att vidga våra ekvatorsmått, så vi kan leva på hullet dom stunder (ibland kan det ju bli ett par timmar) vi inte har nåt ätbart inom räckhåll - det är vår strategi. Nu när det är vår kan Stella få lust att gå ut, hon också, men absolut inte så länge det är minsta lilla dagsljus. Hon kan sitta länge på tröskeln och speja medan jag håller upp dörren och kommer med uppmuntrande tillrop (i hennes fall är det inte lönt att tillgripa fysiska uppmuntranden, det får bara motsatt effekt - å andra sidan kan jag då äntligen få stänga dörren). I övrigt drabbas vi båda av panik när det ringer på dörren. Stella sticker och gömmer sej och det har jag oftast lust att göra också när jag inte vet vem som står där på bron. Vår panik har nu också smittat av sej på Ziggy som annars är en social person och gärna pratar med främlingar, men numera för säkerhets skull också går och gömmer sej. Jag får snart anmäla oss alla tre till nån KBT-behandling.

Så i snart tio år har vi haft våra mysiga stunder samt en del gräl och oro. Hur många fler år det blir vet man aldrig (jag oroar mej för Ziggy som är ute på byn och utsätter sig för diverse faror, och för att Stella och jag ska dra på oss livsstilssjukdomar), men katter kan bli gamla. Som Tjo-kisse 27 år.

En annan som fyller 10 idag, är gorillan Enzo.

Ditt och datt

Dom här örhängena hittades i samma sedimentlager som de förra cernitsmyckena, så jag antar dom är från samma tidsepok, alltså 80-talet.

 Stora creoler med svarta och guldfärgade pärlor och lite kedja. Tillverkade av mej liksom dom förra.

Stella tycker att Lilla Rosa är stor nog nu att äta riktigt mat, men tyvärr finns det aldrig någon mat till henne eftersom mamma Stella äter upp allt innan nån annan hinner vara med. Jag har blivit tvungen gömma matburkarna - det första gömstället hittade hon och tog sej in i, men nu har jag ställt en burk i ett överskåp och den andra burken ligger det tyngder på. Kanske hon är extra desperat om mat nu när hon har sina "barn" (två råttor och Lilla Rosa) att försörja. När hon inte äter bär hon omkring på småttingarna.

Några nya glasslådor - fyra ICA minimumsbit och så en annan som är lite mindre på höjden.

Och gissa vilken kändis jag såg på ICA i Boliden igår. Jo, vår lille "inte terrorist trots allt"! Tillsammans med en ung dam som INTE hade burka, inte ens en sjal på huvudet. Ett tydligt bevis för att han inte är en islamistisk fundamentalist för då skulle han väl ha spottat på en sådan sedeslös kvinna. Undras hur det går med hans skadeståndsansökan förresten. Kanske borde hela Boliden söka skadestånd för den ärekränkning och det psykiska lidande denna falska anklagelse orsakat samhället. Just saying.

Återvinning av lådor

När man gör arkeologiska utgrävningar i sitt eget bråte, så behövs ju lådor, askar och burkar för att sortera, arkivera och förvara fynden (det som inte åker i soporna direkt). Jag har ju förstås gjort en hel del lådor och burkar förut, men man kan aldrig få för mycket av förvarningsmöjligheter.

En ny glasslådemodell

Den här modellen är jag riktigt nöjd med. En glasstrutlåda tapetserad med en ljuslila tapet som jag hittat nån gång på Myrorna eller Kupan.

  Låsanordningarna är gjorda av den silvriga insidan på juicekartonger.

Och nitarna är såna här klämmor/clips (vad dom nu heter).

Mycket snabbt och enkelt att fixa. Det enda som behövde fixas med själva lådan är kortsidorna, där jag gjort kanter som stöd för locket. Framkanten finns redan.

Det är en sån här glasstrutlåda. Väldigt goda glassar för övrigt. 

En skokartong med buckligt lock och några yoghurtförpackningar tapetserades med rester från tapetseringen av farstun. Två yoghurtförpackningar blev öppna burkar och den tredje blev med lock av samma modell som alla juicekartongburkar jag gjort.

Förresten råkade det bli en till sån för några veckor sen. Tapetserad med en tapetbård plus matchande enfärgad tapet, från tapetprovssamlingen jag har.

En större låda tapetserades med ett par andra tapetprover - en mönstrad tapet på locket och matchande enfärgad på själva lådan. 

Nu återstår att komma på vad som ska förvaras i varje låda och var varje låda ska förvaras...

Stella tyckte att jag ignorerade henne för mycket och krävde uppmärksamhet genom att fläka ut sej så här. Och vem kan motstå att klappa den fluffiga mulliga mjuka magen ...

Inte mycket kul nu

Sist jag gjorde ett inlägg (örhängesrepriser) så nämnde jag att jag skulle prata med doktor för att få svar på lungbiopsierna och få en diagnos. Detta samtal har ännu inte ägt rum! Jag skrev förra veckan och påminde om min existens men det gav ju inget. Jag skulle ha kontaktat Umeå i veckan igen, men jag har haft lite andra mer akuta bekymmer.

Vi hade ju riktigt svinkallt för ett tag sedan - ner till 33,4 minusgrader. Det var inte bra ...

Söndagmorgon för snart två veckor sedan. Jag vaknade vid halvsju av att det lät som om någon hällde ut en hink vatten ovanför mitt huvud. Sen blev det ett stilla droppande som så småningom upphörde.
Jag sprang upp på vindan (i nattlinne, kofta och tofflor). Kollade lådan där vattenledningarna till elementet och tvättstället är inpackade. Inget syntes och lådan går inte att öppna. Elementet var kallt och inget vatten syntes nånstans.

Jag ringde rörmokaren som jag hade numret till men han svarade inte (har väl inte söndagsjour). Ringde Länsförsäkringars jour och hon säger att jag ska avvakta till måndag (det droppar ju inte längre). Jag försöker få tag i nån rörmokare ändå fast det är ju hopplöst. Bryter upp delar av lådan (ungefär ovanför mitt sovrum) med våld (med hammare, sticksåg och handkraft) för att försöka hitta läckan. Gräver mej ner genom stickig glasfiberull (eller vad det är) ner till sågspånet i botten, men hittar ingen fukt.

Okej, då avvaktar jag. Det är fortfarande riktigt kallt och vattnet har väl fryst för det hörs inget mer så jag avvaktar. Tills det börjar droppa igen på fredagmorgon (en vecka sen). Då ringer jag rörmokaren som kommer förbi men han hittar ju heller inget och är sedan upptagen med annat. Det droppar lätt hela helgen.

På måndag ringer jag rörmokaren igen, men då är han sjuk. Jag får ett annat nummer att ringa och en rörmokare dyker upp efter några timmar.

Det är då vi går upp och kollar som jag hittar detta! Aaaaarrgghh!!

 Hur har detta gått till? Det var inget vatten i tvättstället när jag var upp första gången. Nu är det översvämmat och fruset. Istappar nästan ända till golvet, och golvet är täckt av is. Jag hugger bort istapparna och försöker skrapa upp isen på golvet, men det är inte lätt att få loss ur heltäckningsmattan. Rörmokaren försöker få igång cirkulation i elementet som fått isproppar i rören. Jag hämtar ett el-element för att värma upp.

Rörmokaren går ner i pannrummet (tror jag). Jag är på övervåningen och hör då hur det börjar plaska i sovrummet. Plötsligt har taket spruckit och det rinner vatten. Jag springer upp på vindan och hämtar hinken som jag lämnat där. Det blir bara några deciliter vatten innan det slutar rinna. Det hamnade lyckligtvis inte i sängen utan på mattan.

Jag tror att det är isen på golvet som töat när vi värmt upp rummet och att det inte ska bli så mycket mer då. Rörmokaren kapar vattenledningarna till tvättstället. Jag lägger en trasmatta på golvet för att suga upp mesta möjliga vatten (den blir riktigt genomblöt).

När han har åkt ringer jag Länsförsäkringar och anmäler vattenskadan.

Sen är jag lite osäker på när och i vilken ordning saker hände. Försäkringskillen och en byggare var här för att se på skadorna. Elementet hade blivit varmt och för att det inte skulle kallna igen så försökte jag få upp trycket i pannan. Då blir det skyfall i sovrummet! Och jag förstår att det är som jag misstänkt hela tiden, att det är ledningen till elementet som pajat, trots att ingen funnit mer än en gnutta fukt i lådan (försäkringskillen hade en fuktmätare).

Byggaren kommer tillbaks och lyckas hitta läckan i alla fall. En ny rörmokare kommer på onsdag och lagar läckan. Det har slutat droppa nu men mitt sovrumstak ser ut så här.

Jag trodde byggaren skulle komma igår eller idag för att bygga in rören igen och kanske riva taket så det kan börja torka upp. Men han ringde just och ska komma på måndagmorgon. Det har blivit tidiga mornar i veckan och jag har varit helt utmattad, så jag ser fram emot att det blir helg och jag kan sova ut ordentligt. Det är i gästrummet jag sover numera, vilket egentligen inte är så dumt för där är en bredare säng så det blir inte samma trängsel då vi är tre i sängen.

Och på tal om mina sambosar, så har Stella fått en släng av vårkänslor - fast hon är kastrerad. Dom måste ha lämnat kvar några hormoner som vaknat till liv nu. Det är bara lite då och då hon går här och vrålar och så bär hon omkring på sina bäbisar - råttorna och den rosa kattungen.

Jag märkte först att den bruna råttan som legat i hallen nere hamnade uppe, och den vita som var där uppe hamnade i köket nere. Sen bar hon ner kattungen också. Och så har hon burit dom lite upp och ner.

 Råttorna har hon nu lagt under köksbordet (där hon brukar ligga och övervaka så att jag aldrig ska kunna ge Ziggy mat i smyg).

Kattungen har hon slängt ur boet. Den är större än råttorna - som en tremånaders unge, så hon tycker väl att den ska klara sej själv nu.

En gammal utblommad höstglöd/våreld (vet inte vilken det är) fick också vårkänslor och började blomma för några veckor sedan, mitt i värsta vinter. Jag kallar den vintersol. Denna blomma ses som en slit och släng-växt, men så länge det finns nåt liv i den så tar jag sticklingar och planterar om dom. Det är en växt som passar mej då den klarar sej på sporadiska vattningar (kräver inga skyfall genom taket). Att nån skulle börja blomma igen hade jag inte räknat med, men faktiskt blommade en annan av dessa återvunna krukväxter i början på vintern.

Gott Nytt År!

Ziggy tycker inte det nya året är så gott förrän det slutat smälla ...

Stella bryr sej inte så länge det finns mat.

Andra gången gillt!

Ja, nu har jag gjort ett nytt besök i Umeå. Förra resan blev ju ett fiasko, men nu blev alla undersökningar genomförda.

Visserligen började resan inte så bra då ryggen plötsligt havererade just då jag skulle kliva ut genom dörren för att gå ut till taxin på torsdagsmorgon. Det gjorde så ont så jag trodde minst det var ett akut diskbråck eller att höftbenet gick sönder. Men det var bara att bita ihop. Taxin tog mej till Skellefteå lasarett där Sambulansen väntade. Jag höll knappt på ta mej ombord på bussen, men sätena är riktigt bekväma så dom två timmarna ner till Umeå gick ändå hyfsat bra.

Det finns ju personal på bussen som ordnar så man får den hjälp man kan behöva när man kommer fram, och jag fick frågan om jag ville få rullstolshjälp för att ta mej dit jag skulle. Ja tack, sa jag. Och tur att den hjälpen finns, för även om inte ryggen hade havererat så skulle jag varken ha orkat eller hittat dit jag skulle - genom kulvertar och korridorer tvärs genom hela sjukhuset.

En turkos rullstol fick jag sitta i och den styrdes av en proper och trevlig ung man hela vägen in till nuklearavdelningen. För det var ju den där PET-skanningen jag skulle börja med. Att spruta in den radioaktiva kontrasten gick ju fint, men när jag låg i maskinen skulle dom sen också ha i den vanliga datortomografikontrasten och då var det stopp nånstans så dom fick hålla på och meka med min arm ett tag. Sen åkte jag fram och tillbaks genom maskinen några gånger och så var det klart.

Nästa anhalt var klinfyslab 1 för ett EKG och så till medicinmottagningens reception för att anmäla mej för ett blodprov på lungkliniken. Han som rattade rullstolen denna gång, tog en genväg som han egentligen inte skulle ta, sa han. Jag förstod var vi var när jag såg ett par som satt där med en bebis. "Nä, särskilt inte när jag är radioaktiv", sa jag. Oops! Nå, det gick snabbt i alla fall så jag hann knappast besmitta förlossningsavdelningen med så många becquerel ändå.

Efter blodprovet var jag klar med dagens prövningar och transporterades med golfbil genom underjordiska kulvertar till patienthotellet där jag checkade in vid tvåtiden.

Tim skulle komma och hämta mej vid femtiden för att bjuda ut mej på middag. Så jag försökte vila men lyckades inte somna, fast jag varit vaken sen halvett på natten. Det blev lite tv-tittning istället.

Tavlan ovanför sängen var riktigt läcker. Det är faktiskt bara ett tyg som är fastspänt på ramen.

Vi åt på Taj Mahal, för jag gillar ju indisk mat. Och det blev för min del vegetarisk kofta (grönsaksbollar) i mellanstark currysås (den var snarare mild), med ris, raita och grönsaker. Och så naanbröd och ett stort glas mangojuice. Jag hade ju inte ätit sen onsdagkväll (bara några blandade nötter på hotellet) och maten var supergod så jag tryckte ju i mej mer än jag borde tills det tog stopp.

Hur trött jag nu än var efter denna dag, så somnade jag ändå inte förrän vid tolvtiden och så vaknade jag före halvfyra och kunde inte somna om. Det blev långa timmar innan jag skulle gå ner till receptionen vid niotiden för att invänta transport (ännu en tur med golfbilen) till dagvårdavdelningen där jag skulle prepareras för bronkoskopin.

En timme fick jag ligga där och fick först nåt som man blir torr i munnen av. Sen fick jag knockoutdropparna, en liten hutt på 6 ml. Det är meningen man ska bli avslappnad och vad jag hört av andra så blir man rätt lullig. En del somnar och vet inte hur dom hamnat på lungmottagningen när dom vaknar upp där. Jag kände ingen effekt alls, hur klarvaken som helst. I alla fall transporterades jag ner till lung, liggande i sängen (jag gick verkligen inte många steg dom där två dagarna).

Låg i korridoren utanför undersökningsrummet i väntan på doktorn som skulle göra bronkoskopin. Han kom, sa "Tjena" och band ihop sitt långa hår i nacken (han har en rejäl hästsvans). Jag träffade ju honom en liten stund förra gången och han var ju mycket sympatisk (riktigt söt också, kolla här).

Sen började det roliga. Gurgla bedövning ner i svalget, även tungan och läpparna bedövades. Sen höll en sköterska fast i min tunga medan doktorn sprutade ner ännu mer bedövning ner i halsen. Efter detta kan man inte svälja och det känns som hela halsen är igensvullen, men det är ju bara som det känns - det är inga problem med att andas ens när bronkoskopislangen är nerkörd ända ner i lungorna. Man får ha en plastgrej mellan tänderna så man inte biter fast slangen och sen körs slangen ner. Den är 6mm i diameter och har en kamera i änden. "Säg Ah!" sa doktorn och jag såg mina stämband fladdra till på bildskärmarna som man kan titta på för att följa hela resan.

Nere i lungorna väljer doktorn ut lämpliga ställen att ta smakprover på, 4-5 biopsier blev det. Det är en liten knipsare som skickas ner genom slangen. Det blödde lite och det sköljdes bort med lite vatten (det orsakade hostreflex) som snabbt sögs upp igen. Det tog inte särskilt lång tid och inget kände jag förrän alldeles på slutet då bedövningen i halsen började släppa och jag kände slangen där, det blev lite obehagligt. Men på det hela taget var det mindre hemskt än jag hade trott att göra en bronkoskopi/lungbiopsi.

Innan jag fick åka hem blev det en och en halv timme på dagvården igen för att bedövningen skulle släppa helt och man får prova att äta och dricka för att se att det inte hamnar fel.

Strax innan fikat kom doktorn förbi och sa att röntgenbilderna inte visat några tecken på elakheter (det radioaktiva ämnet dras till tumörer och nåt sånt syntes inte). Han återkommer när biopsierna är kollade, så får jag väl då till slut en diagnos och det bör vara sarkoidos.

Klockan två gick sambulansen tillbaks till Skellefteå och där väntade en taxi på mej. Jag var hemma vid halvfem. Lite öm i halsen och hostig, men mycket lättad.

Och vad sa mina katter då, när jag varit borta två dagar och en natt? Ziggy sa knappt hej - han skulle ut meddetsamma! Han hade ju lämnat reviret obevakat i två dagar och vem vet hur många andra katter som invaderat och ockuperat hans territorium! Stella var skeptisk och litade inte till en början på att det verkligen var matte som kom hem - hon hade väl ställt in sej på att få svälta ihjäl. För jag hade knappt lämnat nån mat åt dom eftersom hon ändå skulle ha ätit upp alltihop på en gång och förvandlats till ett bowlingklot som förra gången. Nu fick hon mat i alla fall och så småningom hade hon förlåtit mej och var sitt vanliga jag - d.v.s. låg på köksbordet och var i vägen.

Ziggy släppte jag in igen klockan sex. Det hade ju snöat rätt bra under dagen så alla eventuella spår efter inkräktare var översnöade, så han verkade rätt nöjd och stannade inne resten av kvällen.

Igår skulle han dock ut redan klockan åtta på morgonen och sen kom han inte hem nåt mer den dagen. Inte var han på bron i morse heller, men 12.15, då jag skulle gå ut för att kolla om han på nåt vis lyckats trolla in sej i snickarboa igen, då satt han där på bron. Kanske hade han förlustat sej hela lördagen och natten med kattdamer som fått vårkänslor i det inte särskilt vintriga klimatet. Det har varit 4-5 plusgrader idag, så det kunde ju lika väl vara vår.

Och jag har blivit av med den raspiga halsen och är bara lite hostig idag, så jag klarade hela äventuret utan bestående men. Även ryggen repade sej, faktiskt redan på fredag, så det var inget allvarligt trots smärtorna på torsdag.

Så nu är det bara att planera julmaten och ta fram renarna.