15 okt. 2012

Tuschteckning anno 1993 och guldmedaljer från 60-talet ...

Usch, vilken dålig dag jag haft idag! Var på extremt ilsket humör redan när jag vaknade (det är ångest som uttrycker sig så ibland, dessutom har Posten retat upp mej igen) - mina stackars katter har oförskyllt fått finna sig i att bli åthutade och utskällda (!) och frästa åt, och om dom packat ihop och flyttat hade jag inte klandrat dom. Men dom rara (och irriterande) pälsklingarna älskar ju mej hur grinig jag än är.
Lite på bättre humör blev jag i alla fall av att jag fick ritpappret jag beställt, för jag har ju tänkt börja teckna igen (Tanke ......... låååååååååång väg ......... Handling).

För ett tag sedan höll jag på och rensade ut bilder ur kameran för det blev fullt på minneskortet, och då hittade jag några bilder av en tuschteckning som jag gjorde 1993 (jösses, var det så länge sen!). Fotona är dock inte så gamla, de har legat i kameran i två år upptäckte jag ... (eftersom bilden är för stor för att skanna, så fotade jag den istället)
 Det är en teckning, ritad med en sån där penna där man fyller på med tusch och som man kan sätta olika stift på (undrar var jag kan ha den?). Sen är det laverat med utspädd tusch för grånyanserna.
 Under den period då denna teckning blev till mådde jag inte så bra (då heller), det var en tid efter min första större depression. Jag gick på konstlinjen på Solviks folkhögskola - det var något jag ville göra - men fortfarande hade jag mycket negativa tankar, vilket jag så här efteråt kan se på det jag gjorde då. Kanske särskilt på skulpturen med två knutna händer sammanlänkade med handbojor - den kallade jag för "Livet" ...
Den här teckningen ser också ganska dyster ut och texten (som jag skrev i 20-årsåldern, då jag bara skrev på engelska) är inte särskilt upplyftande heller (jag kanske har varit deprimerad hela livet, eller åtminstone ifrågasatt det mesta). Jag är inte religiös, utan tror egentligen på allt så länge jag får komma på det själv. Och jag är skeptisk till organiserad religion eftersom många texter (i t.ex. Bibeln) förvanskats och feltolkats ibland avsiktligt och ibland av misstag, och det är någon som bestämmer vad man ska tro (man ska helst inte tänka själv). Vad jag tror på kan man läsa både i min bok "Det Godas och det Sannas makt" och i uppsatsen "Är Gud en utomjording?"
 Jag vet inte om jag tänkte medvetet på det när jag gjorde teckningen, men faktiskt så är det ju barnen som vill se sanningen här, de vuxna slår ner blicken och vill inte veta ...

Själva teckningen som sådan är jag nöjd med - jag är ganska bra på att rita människor. Och jag hade aldrig ritat med sådan tuschpenna och laverat förut, så jag är förvånad att det blev så pass bra. Men det har faktiskt ofta varit så att det jag gjort för första gången har blivit bäst, sen lyckas jag sämre konstigt nog. Kanske kommer prestationsångesten i vägen då.

Och på tal om prestationsångest, så började det tidigt. Jag var som mest aktiv i 10-12-års åldern, då var jag med i alla teckningstävlingar, och vann både en cykel, massor av saft, skridskor med mera. Och så hade varuhuset Tempo en årlig teckningstävling. Det var elever från alla Skellefteå kommuns skolor som tävlade i tre grupper: lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Jag var med de tre åren jag gick i mellanstadiet, alltså när jag var 10-12 år. Och jag vann första pris alla tre åren! Priset var 50 kronor, ett diplom och en guldmedalj. 

Guldmedaljerna har jag faktiskt kvar, och hittade dom för ett tag sen. 
Vad som sedan hände var att Tempo slutade med dessa teckningstävlingar och jag var så lättad för detta! För hur skulle jag kunna fortsätta och ställa upp - jag skulle väl inte kunna vinna fler gånger, och att komma tvåa eller trea skulle kännas nesligt (då var det bättre att hamna utanför prispallen). Jag tror det var under dessa år som min prestationsångest utvecklades.
Jag vet inte var de andra två teckningarna tagit vägen (det var en varuhusinteriör och en cirkusarena), men den här från anno 1967 har jag i alla fall kvar. 
Indianer gillar jag fortfarande ...
(blyertsteckning anno 2001)
Hur det nu går med att börja teckna igen återstår att se. "Att se eller inte se, det är frågan" På onsdag ska jag till ögonkliniken igen och min syn är fortfarande urusel - kanske måste jag underkasta mej den där kortisonbehandlingen i alla fall ... usch!. 
Åtminstone kan jag väl försöka göra några fler zentanglar som uppmjukning innan jag går över till blyertsteckning. Eller kanske blunda med vänsterögat (som jag ser med) och bara använda den lilla ledsynen på högerögat (så hittar jag väl i alla fall av pappret) och ritar i blindo - det kan väl vara ett sätt att ta sig förbi prestationsångesten - "Vaddådå, ser det konstigt ut? Har du sett Picassos verk? Han var nog lite synskadad han också ..." 

Jag hoppas jag är på bättre humör i morgon ...

4 kommentarer:

myrica sa...

Oj oj avd du är duktig på att måla och rita, en sådan konstnär det bor inne i dig.
Dessa indianer du ritar tycker jag är så fina, jag skulle vilja köpa ett av dina indian konstverk.
Jag hoppas för hela mitt hjärta att du ska se bättre på ditt öga.
Jag håller tummarna och
många kramar.

Eva sa...

Ja, varje dag känns ju inte som en gudagåva precis, hoppas Du mår bättre imorgon och jag håller tummarna inför ditt besök på ögonkliniken./ Eva

Susan sa...

Skickar många kramar och varma tankar. Du är värd!
Susan
Ps. Tack för inlägget i min blog!

Miris Skaparlusta sa...

Tack för era kommentarer!!

Ännu en färgglad målning

Ännu en målning med cirklar och prickar. Och så en katt ... Den är 40 x 50 cm. Jag funderar på om jag ska hänga ett rött hjärta på kat...