Vad har jag gjort för ont för att bli så hatad?

(Bild från blogworld)

Nån gillar visst inte mej. Jag fick just en anonym kommentar på det här inlägget Som lyder så här: "hej du är den värsta mäniskan på hela jordklotet simfinn så det ska du koma ihåg stor oc äckliga kramar frpm"
Är det vad som kallas näthat? Attack från ett nättroll? Jag får erkänna att jag inte tog denna kommentar särskilt hårt, eller ens på allvar - jag flinade faktiskt, för det liknar ju mest ett skämt - och du borde lära dej stava bättre! Nog finns det säkert en och annan som är sur på mej, men att nån skulle på allvar tycka att jag är värsta människan på hela jordklotet, så taskig är jag väl inte! Och vad är simfinn? 
Frågan jag ställer mej är om jag ska låta kommentaren ligga kvar eller om jag ska ta bort den? Som bloggägare har jag ju rätten och möjligheten att censurera kommentarer som är otrevliga. Jag tror jag låter det ligga och så skriver jag en svarskommentar.

Veckan innan påsk

Jag måste tydligen sitta här för att Ziggy ska hålla sig lugn (han ligger på stolen bredvid mej) - om jag går nånstans så blir han orolig och börjar skrika. Det var han som försvann, men han verkar vara rädd för att jag ska försvinna. Nåväl, jag kan då göra ett inlägg med några saker jag gjorde innan påsk. 

Ett par örhängesdetaljer provade jag använda på ett annorlunda sätt till ett armband. Jag satte ihop delarna med en öglepinne som jag satte en stor pärla på (den sista av dessa som jag hade kvar). Sen satte jag bomullstråd i de tre öglorna i den breda änden och knöt makramé.

Så här ser gulddetaljerna ut.

   När armbandet var klart tyckte jag det såg lite naket ut där mellan den stora pärlan och gulddelarna ...

... så jag satte några matchande pärlor på knoppinnar och satte fast dom i öglorna.

Det blev bättre då.

  Och av samma pärlor och gulddelar gjorde jag även ett par örhängen.

Ett par av dom här "påskäggen" i form av stora aluminiumpärlor använde jag som fokuspärlor på ett par enkla armband.

Tillsammans med pärlemorvita akrylpärlor och små silverdaisies på elastisk tråd.

Det lilla som blev gjort

Det blev ju inte mycket pysslat under veckan då Ziggy var försvunnen - även om det skulle varit bra att distrahera sej med nåt, men jag var för rastlös. Fast lite knåpade jag med då jag satt i butiken och väntade på att klockan skulle bli stängningsdags. Jag har haft gästpysslare hos mej också men jag orkade inte fota deras alster för jag var för trött i huvet.

 En dag bestämde jag mej för att göra några småpluttiga örhängen. Det är ju flera veckor kvar innan jag får byta ut mina håltagningspluttar, men det ska bli kul att äntligen få börja använda örhängen. Och jag tror inte jag passar i alltför stora och vräkiga örhängen (kanske vid finare tillställningar som nobelmiddagen) så till vardags kan ju dom här bli lämpliga. Det är ovala millefioripärlor i olika färgställningar som jag plockade ut och limmade på öronstickarna.

Jag gjorde tidigare ett armband av lila remmar med guldfärgade nitar. Nu har jag fått en turkos flätad rem och silverfärgade nitar, så då gjorde jag ett likadant armband av detta.

 Remmen kostar 1 kr/dm.

 Nitarna är 9x9mm stora och kostar 1 kr/st.

Nu är det mycket bättre!

(bild från pocketperspectives)

Igår kväll vid elvatiden gick jag nerför trappan och innan jag ens var nere så hörde jag ett väldans jamande utifrån. Och där var ju Ziggy på bron och ville in! Jag blev alldeles skakis, trodde knappt det var sant! Och i prima form var han, nåt hekto slankare kanske men inte som om han varit utan mat i åtta dagar. Han åt men var inte särskilt hungrig.
Men oj vad han snackade, och jämrade sej högljutt - inte för att han hade ont nånstans utan mer som att han bara var lite upprörd. Vi gick ju och la oss ganska snart men han hade svårt att koppla av. Han brukar inte vara lättstörd när han ligger med mej i sängen, men nu bjäbbade han varje gång jag rörde mej. Så småningom somnade vi i alla fall.
I morse när jag åt frukost ägnade han sej åt incestuösa övningar med sin syster, hmmm ... Så han mår nog bra, även om han fortfarande går omkring och bräker och jämrar sig. Nu har han i alla fall lagt sej på stolen här bredvid mej.

Ingen glad påsk alls

När jag kom hem från stan i onsdags släppte jag ut Ziggy - sen dess har jag inte sett till honom. Han har nu varit försvunnen i en vecka. Att inte veta vad som hänt, var han finns, att slitas mellan hopp och förtvivlan, det är tungt. Det är väldigt tyst och stilla i huset utan Ziggys bjäbbande. Det är tur jag har Stella i alla fall, hon undrar också var han är, så vi får trösta varann.
Jag har läst om andra katter som varit försvunna långa tider - även på vintern - och som till slut kommit tillbaks. Det håller hoppet uppe att läsa om sånt. Vissa katter ger sig ut på äventyr varje vår. Men det är inte likt Ziggy, han är en morsgris och brukar aldrig vara långt borta. Särskilt mycket vår har det ju inte heller varit senaste veckan - visserligen soliga dagar men kalla nätter.
Jag vill helst inte tänka på vad som kan ha hänt, jag bara hoppas att han snart är tillbaks.

En av dom senaste bilderna av Ziggy. Han började använda den där ryggsäcken som (av nån anledning) låg på golvet i sovrummet, som sovplats. Jag tyckte att det inte kunde vara så bekvämt så jag la en stoldyna på ryggsäcken, men då ville han inte ligga där mer. Jag tänkte att jag skulle sy en trevlig sovkorg till honom av ett kasserat madrasskydd, men det har inte blivit av. Ryggsäcken ligger fortfarande på golvet.

P.S. I måndags, första april,  fyllde Stella och Ziggy sju år.