19 okt. 2012

Jag är kallad!

Igår fick jag min kallelse till magnetkameraundersökningen (MR) av hjärna och halsrygg - Yey!! Den 31/10 - otroligt snabbt, bara exakt 4 veckor efter Umeåbesöket - Yey! Fast sen upptäckte jag tidpunkten - kl. 7.25!!! Vem fanken är vaken och funktionsduglig vid den tidpunkten? Inte då jag - inte ens mina katter tycker det är en anständig tidpunkt! Och är personalen som ska sköta den där maskinen funktionsdugliga så dags? Men problemet är ju att jag inte tar mej till stan så jag kan vara där då. Det går en buss som är i stan 7.35 och den före är nere 6.35! Aldrig i livet att jag skulle åka ner så långt i förväg.
Så allt det positiva blev till en akut kris. Men eftersom jag hur som helst har fått nya sömnproblem och har börjat vakna så där vid femtiden och inte kunnat somna om, så steg jag upp i morse och ringde för att höra om det fanns någon annan tid, eller om jag möjligtvis skulle kunna få nyttja reseservice (vilket var nog svårt när jag var gipsad med bruten fotled).
Och fantastiskt nog fanns det en ledig tid samma dag kl 9.40! Yey!!! Fortfarande en oanständig tid enligt mitt förmenande, men då kan jag åtminstone ta mej dit.
Nu när jag inte behöver grubbla mer över hur länge den där MR-undersökningen skulle dröja, så hoppas jag att kunna sova bättre. Normalt brukar jag bara ha problem med att somna på kvällen, men om jag vaknar på morgonen (för att gå på toa) så brukar det inte vara något problem med att somna om (och sova till 11-12). Men sista veckan har jag vaknat vid 5-6 och inte kunnat somna om på flera timmar.
Mina sängkamrater kan också vara till besvär. När jag går och lägger mej så går dom och lägger sig på sina för tillfället utvalda sovplatser - Stella i sin sovlåda (låda på hjul) under fotänden på min säng, och Ziggy på golvet nedanför sängen (på mina kläder och tofflor som jag släpper där). Jag ligger och läser en stund och allt är prima, men när jag släcker lampan så har jag snart Ziggy i sängen - kanske han är mörkrädd och inte vågar ligga på golvet i mörkret?
Så småningom vaknar jag av att jag inte kan röra mej, för så fort jag viker ihop ett ben eller två så det uppstår en lucka mellan mej och Ziggy, så flyttar han sej så att han alltid ligger mer eller mindre på mej. Till slut ligger han mitt i sängen och på tvärsen och mitt sängutrymme har krymt till hälften. Jag försöker maka på honom, knuffa, vältra, skyffla, men han är orubblig som en betongsugga. Jag kör in fötterna under honom (han är bra som tåvärmare i alla fall) och hoppas att även han ska tycka att det är tämligen obekvämt, men han bryr sej inte om några knöligheter. Ibland får jag helt enkelt lyfta upp täcket och tippa ut honom ur sängen.
Andra gånger har jag båda två i sängen och då blir jag inpackad från två håll - Stella i knävecken och Ziggy mot magen ...
Härom morgonen när Ziggy låg på mina fötter lyckades jag fösa ner honom till fotänden i alla fall ...
Eftersom han såg söt ut där han låg, och jag råkade ha mobilen inom räckhåll, så satte jag mej upp och tog ett kort av honom.
Och då passade Stella på att lägga sej nedanför kudden, för hon hade ju blivit väckt av mitt stökande ...
Så då hade jag ingen sovplats alls ...
Vad gör man när dom är så söta och man inte har hjärta att slänga ut dom ur sovrummet?

18 okt. 2012

Dagens gästpysslare

Dagens gästpysslare var Molly, Moa och Amanda. Som slutkläm hjälptes dom åt att göra det här konstverket som ju blev härligt uppiggande i höstrusket.  Dom färglade var sin av fjärilarna och trollsländan med tuschpennor och limmade fast på ett färgat papper. Eftersom det var helt nyupptäckta arter så fick dom själva namnge dessa flygfän ...
Men först var det lite annat pyssel ...
 Moa och Molly gjorde var sitt par örhängen med bokstavspärlor, gröna glaspärlor och små vaxade pärlor.
 Sen gjorde Molly ett "halloweenägg" av ett styrolitägg som målades med svart tuschpenna. Amanda hjälpte till att knyta rosetten av det multifärgade silkesnöret. Satinblomman sattes fast med en knappnål.
 Kolla så häftigt det blev att måla med tuschpenna på ägget - färgen framhäver den krackelerade ytan. Jag tror det blev ett dinosaurieägg!
 Amanda gjorde en ask som fick en satinblomma, ett par hjärtan och ett glittrigt band runt kanten.
Hon gjorde också ett par örhängen med 4mm glaspärlor och färgade örkrokar (liksom Moas som är svarta).

17 okt. 2012

Tredje vändan till ögondoktorn ...

Jag som inte brukar vara till stan mer än max två gånger per år, har nu varit ner tre gånger på två månader (plus en vända till Umeå). Det är ju min eländiga synnervsinflamamtion som föranleder detta. Idag var det alltså tredje gången till ögonkliniken. Först fick jag som vanligt göra den där oerhört jobbiga synfältsundersökningen som tar typ en timme! Sen träffade jag doktorn en stund och han undrade vad neurologen i Umeå sagt, om hon också trodde på MS. Själv menade han att det till 99% var MS - han hade aldrig under sina 10 år som ögonläkare träffat på något fall med synnervsinflammation av annan orsak.
Angående den där eventuella behandlingen (högdoskortison intravenöst) som kan ges, så sa han att det var bara i allra yttersta nödfall den användes - t.ex. om båda synnerverna var drabbade - och det är på grund av de svåra biverkningar som kan komma av behandlingen. Dessutom påverkar inte behandlingen slutresultatet, utan det är bara för att det ska gå fortare.
Så det är bara att vänta och hoppas på bättring. Det brukar ju gå tillbaks i stort sett helt (även om det tar tid, jag skulle nog få räkna med minst ett halvår), men det är inte alltid det går till sig ... Ujjj! Det som var lite mysko i mitt fall var också att det först börjat gå åt rätt håll och sedan blivit sämre igen - så brukar det inte alls bete sig. Han spekulerade om att det kunde vara så att jag fått en ny inflammation på synnerven innan den första gått över ... Suck! Men i alla fall har det nu ändå gått åt rätt håll senaste veckan, så det är bara att hoppas, hoppas, att det fortsätter i den riktningen.

Jag hade ju lite tid före jag skulle på ögon och då kollade jag om nya allvädersstövlar, eller vinterskor, men jag hittade inget som kändes så där riktigt rätt. Däremot var jag in på Clas Ohlson och köpte en pannlampa ...
Nämligen för det att jag ser så förbaskat dåligt med bara ett öga, att jag behöver lite extra belysning när jag ska leta efter nåt i mina små påsar och lådor i butiken. Och för övrigt kan den ju vara bra om det går en propp och man ska treva sig fram i mörka rum, eller i någon skum garderob. Och som cykellyse eller för promenader i dåligt upplysta kvarter. Jag har också beställt en lupplampa som jag hoppas kommer snart. Den har ett runt lysrör och i mitten sitter ett förstoringsglas - nånting som jag behövt långt innan jag blev halvblind.

Jag beställde den från conrad.se

Naturligtvis missade jag 14.30-bussen hem så jag fick fördriva ännu en stund på stan till 15.45. Med pupillförstorande droppar i ögonen är det ingen höjdare att gå och shoppa (som jag för övrigt inte känner för), men Kupan ligger ju vid busstation så dit gick jag.
Och fyndade detta:
 100 kr totalt blev det!
 Ett par svarta jeans med EN blingig bakficka (den andra är bara vanlig). Det står Trussardi Jeans på fickan. Byxorna var uppfållade i lagom längd, tyvärr inte på det rätta sättet, med det får duga. Dom är en aning för stora men det blir bra som vinterjeans så man får 2-3 par långkalsonger inuti. 50 kr.
 En liten stickad trekantig sjal/halsduk i färgglatt lurvigt garn. 20 kr.
 Det är lite glitter också ...
Och en stickad tröja i två lila nyanser plus lite ljusblått och grönt. 30 kr.
Så jag är hyfsat nöjd med dagen i alla fall!

16 okt. 2012

Inte mycket men lite ...

Det enda det är mycket av nu är snö - det har vräkt ner hela dan idag också! Och nu är det också nån minusgrad så det ligger garanterat kvar ett tag. Usch! Jag som ska till stan i morgon och då är frågan vad man ska ha på fötterna ... Är det blött och moddigt (mest troligt) så blir det förstås allvädersstövlarna. men enligt väderprognosen på yr.no så kan det vara minusgrader på förmiddan och då kan det ju bli isigt, så kanske man får gardera sig med broddar ... Eftersom jag har en timme på mej innan jag ska vara på ögon så tänkte jag för övrigt besöka en skobutik och se om jag hittar några nya allvädersstövlar för dom jag har, har så där 22 år på nacken (jag ärvde dom efter Tim när han var 11 år och växte ur dom), så dom har hållit bra och är förvisso hela än, men börjar kännas lite utnötta i sulorna.
I övrigt har mitt humör varit något bättre idag - jag lyckades ta mej samman och ringa en hantverkare för att få lite snickerihjälp här i huset, så det kändes skönt att ha klarat av själva ringeriet i alla fall (lider av telefonfobi). Nu behöver jag också få tag i en rörmokare, så kan jag sen slappna av lite.
Men förutom det, blev det som vanligt inget gjort. Fast jag har fått lite ny färgad aluminiumtråd och bara för att kunna visa upp det så var jag för skams skull tvungen göra åtminstone nåt litet. Så det blev en ring.
Aluminiumtråden är mycket mjuk och lättformad. Faktiskt så mjuk att man får vara försiktig med verktyg - det syns klämmärken efter tången jag höll fast med när jag gjorde knorrarna ...
 Jag tog en bit tråd och rullade ihop ändarna och hakade ihop dom så ringen hålls ihop.
Sen limmade jag en pärlhatt på den övre knorren ...
Här är svart, turkosbå, grön, ljusröd, lila och silverfärgad tråd. Den är 1,5mm tjock och kostar 5 kr/m. Jag har 20 meter av vardera färg utom den silverfärgade som bara är 10 meter.
Jag har också lite av en tjockare aluminiumtråd i svart och guld och en styvare variant i silverfärg.
En styvare tråd är också den färgade koppartråden som finns i två tjocklekar.
En annan ring gjorde jag av memorywire i ringstorlek. 

15 okt. 2012

Tuschteckning anno 1993 och guldmedaljer från 60-talet ...

Usch, vilken dålig dag jag haft idag! Var på extremt ilsket humör redan när jag vaknade (det är ångest som uttrycker sig så ibland, dessutom har Posten retat upp mej igen) - mina stackars katter har oförskyllt fått finna sig i att bli åthutade och utskällda (!) och frästa åt, och om dom packat ihop och flyttat hade jag inte klandrat dom. Men dom rara (och irriterande) pälsklingarna älskar ju mej hur grinig jag än är.
Lite på bättre humör blev jag i alla fall av att jag fick ritpappret jag beställt, för jag har ju tänkt börja teckna igen (Tanke ......... låååååååååång väg ......... Handling).

För ett tag sedan höll jag på och rensade ut bilder ur kameran för det blev fullt på minneskortet, och då hittade jag några bilder av en tuschteckning som jag gjorde 1993 (jösses, var det så länge sen!). Fotona är dock inte så gamla, de har legat i kameran i två år upptäckte jag ... (eftersom bilden är för stor för att skanna, så fotade jag den istället)
 Det är en teckning, ritad med en sån där penna där man fyller på med tusch och som man kan sätta olika stift på (undrar var jag kan ha den?). Sen är det laverat med utspädd tusch för grånyanserna.
 Under den period då denna teckning blev till mådde jag inte så bra (då heller), det var en tid efter min första större depression. Jag gick på konstlinjen på Solviks folkhögskola - det var något jag ville göra - men fortfarande hade jag mycket negativa tankar, vilket jag så här efteråt kan se på det jag gjorde då. Kanske särskilt på skulpturen med två knutna händer sammanlänkade med handbojor - den kallade jag för "Livet" ...
Den här teckningen ser också ganska dyster ut och texten (som jag skrev i 20-årsåldern, då jag bara skrev på engelska) är inte särskilt upplyftande heller (jag kanske har varit deprimerad hela livet, eller åtminstone ifrågasatt det mesta). Jag är inte religiös, utan tror egentligen på allt så länge jag får komma på det själv. Och jag är skeptisk till organiserad religion eftersom många texter (i t.ex. Bibeln) förvanskats och feltolkats ibland avsiktligt och ibland av misstag, och det är någon som bestämmer vad man ska tro (man ska helst inte tänka själv). Vad jag tror på kan man läsa både i min bok "Det Godas och det Sannas makt" och i uppsatsen "Är Gud en utomjording?"
 Jag vet inte om jag tänkte medvetet på det när jag gjorde teckningen, men faktiskt så är det ju barnen som vill se sanningen här, de vuxna slår ner blicken och vill inte veta ...

Själva teckningen som sådan är jag nöjd med - jag är ganska bra på att rita människor. Och jag hade aldrig ritat med sådan tuschpenna och laverat förut, så jag är förvånad att det blev så pass bra. Men det har faktiskt ofta varit så att det jag gjort för första gången har blivit bäst, sen lyckas jag sämre konstigt nog. Kanske kommer prestationsångesten i vägen då.

Och på tal om prestationsångest, så började det tidigt. Jag var som mest aktiv i 10-12-års åldern, då var jag med i alla teckningstävlingar, och vann både en cykel, massor av saft, skridskor med mera. Och så hade varuhuset Tempo en årlig teckningstävling. Det var elever från alla Skellefteå kommuns skolor som tävlade i tre grupper: lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Jag var med de tre åren jag gick i mellanstadiet, alltså när jag var 10-12 år. Och jag vann första pris alla tre åren! Priset var 50 kronor, ett diplom och en guldmedalj. 

Guldmedaljerna har jag faktiskt kvar, och hittade dom för ett tag sen. 
Vad som sedan hände var att Tempo slutade med dessa teckningstävlingar och jag var så lättad för detta! För hur skulle jag kunna fortsätta och ställa upp - jag skulle väl inte kunna vinna fler gånger, och att komma tvåa eller trea skulle kännas nesligt (då var det bättre att hamna utanför prispallen). Jag tror det var under dessa år som min prestationsångest utvecklades.
Jag vet inte var de andra två teckningarna tagit vägen (det var en varuhusinteriör och en cirkusarena), men den här från anno 1967 har jag i alla fall kvar. 
Indianer gillar jag fortfarande ...
(blyertsteckning anno 2001)
Hur det nu går med att börja teckna igen återstår att se. "Att se eller inte se, det är frågan" På onsdag ska jag till ögonkliniken igen och min syn är fortfarande urusel - kanske måste jag underkasta mej den där kortisonbehandlingen i alla fall ... usch!. 
Åtminstone kan jag väl försöka göra några fler zentanglar som uppmjukning innan jag går över till blyertsteckning. Eller kanske blunda med vänsterögat (som jag ser med) och bara använda den lilla ledsynen på högerögat (så hittar jag väl i alla fall av pappret) och ritar i blindo - det kan väl vara ett sätt att ta sig förbi prestationsångesten - "Vaddådå, ser det konstigt ut? Har du sett Picassos verk? Han var nog lite synskadad han också ..." 

Jag hoppas jag är på bättre humör i morgon ...

14 okt. 2012

... och nu är det vinter ...

 Så här såg det ut i Boliden kl. 12.30 idag ...

... och en och en halv timme senare vräker det ner ordentligt ...

Ännu en färgglad målning

Ännu en målning med cirklar och prickar. Och så en katt ... Den är 40 x 50 cm. Jag funderar på om jag ska hänga ett rött hjärta på kat...