Kladdkaka

Tim frågade härom kvällen om jag hade ingredienser till kladdkaka. Och det hade jag, förutom att det behövdes nåt till ägg. Han var och handlade i går så då fanns allt som behövdes, och igår kväll bakade han kladdkakan. Tim är väl mer princesstårtatypen, men han förstår ju att en enbent mamma behöver kladdkaka.

Vi hade ingen grädde men däremot gräddglass, och hallon (så då blev det ju nästan nyttigt). Mummmmsigt var det! Jag ska smaska i mig en portion i kväll också. Och i morgon ....

Själv har jag aldrig bakat en kladdkaka, men det är ju inte så svårt, och massor av kladdkakerecept finns här. Inte kokar jag risgrynsgröt heller (jag köper såna där korvar med färdig gröt), men Tim hade med sig grötriset och kokade gröt igår också - tänk att jag har en så huslig son, jag som är totalt ohuslig!

Tåhättor

Inte blir det mycket pysslat nu när jag inte tar mig ner till butiken. Men en virkkrok och lite garn har jag inom räckhåll, och vissa behov har uppstått, så här är mitt senaste pyssel.
Själva foten håller sig varm inuti gipset (och tack och lov lider jag inte av fotsvett), men tårna blir lite frusna ibland där dom sticker ut. Några vanliga sockar går ju inte att få upp över gipset, så jag virkade ett par tåhättor.

Först gjorde jag en för innebruk av rosa bomullsgarn med lite inslag av gult och turkos (som matchar halsduken/handtaget).

Sen tänkte jag att jag måste ha en varmare ifall det är kallt när jag ska iväg och gipsa om till veckan, så då tog jag ett riktigt tjockt garn, melerat i lite murriga rosa och gröna färger.

Jag använde samma virkkrok till båda (hade ingen annan tillgänglig) och det var lite svårt med det tjocka garnet, men det blev ju en rejält kompakt hätta, så den ska väl hålla tårna varma då.

Jag började med några luftmaskor som jag tog ihop till en liten ring. Sen virkade jag fasta maskor och dubblerade de första två-tre varven och ökade sen några maskor på två ställen några varv tills det blev tillräckligt stort att få på gipset. Och så gjorde jag två knytsnören så jag kan binda fast hättan.

Som en liten mössa blev det ....

Rapport från soffan

Ja, nu har jag bosatt mig i mitt vardagsrum. Detta rum har jag knappt använt sen jag slängde ut tv:n och det blir ju snart ... är det två eller tre år? I min ålder går tiden alldeles för snabbt så det är svårt att riktigt hänga med. De närmsta fem veckorna kommer ändå att bli de längsta i mitt liv. Nu har det i alla fall gått en vecka sen mitt fatala fall och om en vecka till så får jag byta det här ofantligt tunga gipset till ett förhoppningsvis lite lättare. Håll tummarna för att mina benbitar sitter där dom ska nu och läker ihop duktigt!
För att underlätta livet har jag alltså inrättat mig på bottenvåningen där jag kan ta mig rätt obehindrat mellan kök, badrum och sovplats = soffan i vardagsrummet. Soffan är faktiskt riktigt bekväm och har ett lagom högt ryggstöd där jag kan lägga upp benet, eftersom det helst ska vara i högläge. Och här kan jag sitta med laptopen och se på playkanalerna och mejla och blogga.

Mitt gipspaket. Den turkosa halsduken var den som jag band fast foten med i väntan på taxi. Nu får den fungera som lyfthandtag så jag har något att ta tag i när jag ska flytta den här klumpfoten, så den har nog gjort sitt som halsduk (jag får klippa mig en ny från den där fleecepläden).

När jag kom hem i fredags fick jag hjälp av min granne Aina och Gunilla att fixa till lite praktiska saker - bl. a. en "rullstol", alltså den lilla lätta kontorstolen som jag lyckligtvis hade i gästrummet. Att gå med kryckorna känner jag mig varken mentalt eller fysiskt stark för, så stolen är mitt favorittransportmedel just nu.

Stella håller stolen varm medan jag sitter i soffan.

I lördags kom Tim upp från Umeå och agerar hushållsassistent. Om saker är menade att hända så kan man åtminstone ha tur i oturen och lyckas tajma sina olycksfall. Just dessa veckor råkar vara en tid då Tim har den här möjligheten att vara här och hjälpa mig. Han har flyttat upp från Uppsala till Umeå, har tjänstledigt och pluggar på distans - så han kan sitta här med sin dator och sköta studierna och samtidigt vara min passopp!

Som övrigt sällskap har jag mina små pälsklädda sambosar. Ziggy och Stella har insett att det är nåt vajsing med matte och dom finns i min omedelbara närhet i stort sett varje minut. Ziggy som i vanliga fall tjatar om att få gå ut, ligger nu mest i soffan bredvid och snusar - eller ovanpå mig! Ibland blir jag invaderad av bägge två och det blir lite tungt att andas med några kilo katt på mage/bröst, men dom är ju så goa.

Ziggy håller gipset varmt medan jag bloggar.

Två gånger har jag hittat Stellas "bebis" i min "säng" när jag kommit tillbaks efter en utflykt. Det var länge sedan hon bar omkring på den (den var på övervåningen senast jag såg den innan detta), men nu tyckte väl mitt gullefjun att jag kunde behöva den som tröst ...

Vad som hände onsdag kväll - den sanna historien om en klant

Nu ska jag berätta vad som hände på onsdag kväll. Jag hade gått upp för att lägga mej, trött efter kvällens pysselträff (som jag ska återkomma till senare). Så ringde telefonen som var där nere (har inte kopplat in telefon på övervåningen) och jag for nerför trappan. Eftersom jag släckt efter mig när jag gått upp, så var det kolmörkt nere i hallen, och i normala fall är jag då försiktig och känner mig för när jag kommer ner för att försäkra mej om att jag satt ner foten på golvet, eller om det är ett till trappsteg. Varför jag denna gång frångick min säkerhetspolicy förstår jag inte, men det var vad jag gjorde - och klev förbi sista trappsteget och brakade oförberett med hela tyngden och felvinklad vänsterfot ner på hallgolvet.
Foten vek sig och jag rasade ihop (slog skallen i dörren också). Jag insåg direkt att "Jag har brutit benet!" Och jag tänkte nej, det får inte vara sant! Det är en mardröm! Men jag kände på benet och där var en tydlig avvikelse. Jag lyfte upp benet och i det svaga ljuset uppifrån kunde jag se hur benet plötsligt tog slut - det blev en tvär vinkel nedåt och där satt foten två centimeter nedanför benet. Den svaga förhoppningen om att det kanske bara var en (rejäl) stukning övergav jag direkt.
Så vad göra nu? Jag kröp in i köket, tog telefonen och ringde Gunilla, och sa att jag brutit fotleden. Hon trodde väl inte riktigt på det, men jag sa att det är utan tvekan så illa och jag behöver åka till akuten, Då erbjöd hon sig att ringa reseservice. När hon beställt transporten insåg jag att jag måste sätta på mig lite kläder - för jag hade på mig mitt mest utnötta och trasiga nattlinne, och så kan man ju inte fara nånstans. Så jag kravlade uppför trappan och letade efter nåt lämpligt. Ett par mjuka byxor med vida ben som skulle gå att dra över gipset behövde jag, och lyckligtvis låg mitt enda par mjuka vida byxor framme, och så en tröja och sockar.
Sen hasade jag mig ner igen, hämtade en axelväska och börsen (glömde tyvärr mobilen uppe). Kröp ut i farstun och drog på mej en jacka och en sko (på min gångbara fot). Och så låg där en halsduk som jag band fast den lösa foten med så den inte skulle vingla omkring. Sen var det bara att vänta på taxin. Jag hade under hela tiden haft telefonen med mig och pratade med Gunilla tills jag hörde bilen och såg ljuset när den körde in på gården. Jag låste upp dörren och släppte in chauffören som fick hjälpa mig upp på min enda fungerande fot och ut till bilen.
Det kändes långt till stan, men jag hade inte ont så det var bara att sitta lugnt och snacka med chauffören, och hoppas på att inte behöva sitta i flera timmar på akuten, för jag har väldigt svårt för väntrum  (och att vänta överhuvudtaget). När vi kom till akuten sa jag att här verkar det stängt, för det var mörkt och ingen människa syntes. Chauffören ringde på en knapp och en sköterska kom och öppnade och hämtade sen en rullstol. Och det visade sig att dom för stunden inte hade några andra kunder där på akuten, så jag blev omedelbart omhändertagen av 5-6 personer.
När dom lindat upp halsduken och tagit av sockan kunde dom direkt konstatera att den där foten satt inte alls där den borde sitta. Jag såg att den var flyttad en bit åt vänster och ca två centimeter bakåt (det var den där vinkeln jag sett först). Och den inre fotknölen var svullen och blå. Eftersom dom förutsatte att jag hade ont (vilket jag inte hade) fick jag ett par tabletter och ett morfindropp eftersom det väl skulle kännas riktigt illa när dom satte tillbaks foten där den skulle vara - men det kändes inte alls. Med foten på plats blev det så ett lättare gipsomslag och sen bar det av till röntgen. Fotleden plåtades ur tre lite olika vinklar. Och här är två av bilderna jag fick som minne. Min granne Börje skannade in pappret och mejlade bilden till mig. Sen ritade jag in lite förtydligande röda linjer där frakturerna är, för bilderna är ganska luddiga.

Den vänstra bilden visar fotleden rakt framifrån (den högra är från sidan) och till vänster är det då skenbenet och den inre fotknölen - där har alltså den nedersta biten gått rakt av. Den biten monterades fast med en eller två stavar (jag hörde kirurgen fundera om det skulle dit en till, men jag vet inte hur det blev). Vadbenet fick en lite knepigare fraktur och där fick dom använda en platta som bockades till för att följa formen på knölen, och skruvades fast med några skruvar (när jag ska tillbaks efter två veckor och byta gips ska det ju röntgas igen så då får jag väl en bild där alla skruvar och grejer syns). Sen häftades såren ihop och det hela packades till ett rejält gipspaket med någon sorts stövel inuti (tur det var en lågklackad stövel för högklackat har jag aldrig kunnat gå i, höhö!) Men den här kängan får jag inte ens nudda golvet med - som om det skulle gå att undvika, nog har jag hunnit tappa ner foten några gånger, den är ju så hiskligt tung denna klumpfot.

Fortsättning följer i nästa nummer!