19 okt. 2012

Jag är kallad!

Igår fick jag min kallelse till magnetkameraundersökningen (MR) av hjärna och halsrygg - Yey!! Den 31/10 - otroligt snabbt, bara exakt 4 veckor efter Umeåbesöket - Yey! Fast sen upptäckte jag tidpunkten - kl. 7.25!!! Vem fanken är vaken och funktionsduglig vid den tidpunkten? Inte då jag - inte ens mina katter tycker det är en anständig tidpunkt! Och är personalen som ska sköta den där maskinen funktionsdugliga så dags? Men problemet är ju att jag inte tar mej till stan så jag kan vara där då. Det går en buss som är i stan 7.35 och den före är nere 6.35! Aldrig i livet att jag skulle åka ner så långt i förväg.
Så allt det positiva blev till en akut kris. Men eftersom jag hur som helst har fått nya sömnproblem och har börjat vakna så där vid femtiden och inte kunnat somna om, så steg jag upp i morse och ringde för att höra om det fanns någon annan tid, eller om jag möjligtvis skulle kunna få nyttja reseservice (vilket var nog svårt när jag var gipsad med bruten fotled).
Och fantastiskt nog fanns det en ledig tid samma dag kl 9.40! Yey!!! Fortfarande en oanständig tid enligt mitt förmenande, men då kan jag åtminstone ta mej dit.
Nu när jag inte behöver grubbla mer över hur länge den där MR-undersökningen skulle dröja, så hoppas jag att kunna sova bättre. Normalt brukar jag bara ha problem med att somna på kvällen, men om jag vaknar på morgonen (för att gå på toa) så brukar det inte vara något problem med att somna om (och sova till 11-12). Men sista veckan har jag vaknat vid 5-6 och inte kunnat somna om på flera timmar.
Mina sängkamrater kan också vara till besvär. När jag går och lägger mej så går dom och lägger sig på sina för tillfället utvalda sovplatser - Stella i sin sovlåda (låda på hjul) under fotänden på min säng, och Ziggy på golvet nedanför sängen (på mina kläder och tofflor som jag släpper där). Jag ligger och läser en stund och allt är prima, men när jag släcker lampan så har jag snart Ziggy i sängen - kanske han är mörkrädd och inte vågar ligga på golvet i mörkret?
Så småningom vaknar jag av att jag inte kan röra mej, för så fort jag viker ihop ett ben eller två så det uppstår en lucka mellan mej och Ziggy, så flyttar han sej så att han alltid ligger mer eller mindre på mej. Till slut ligger han mitt i sängen och på tvärsen och mitt sängutrymme har krymt till hälften. Jag försöker maka på honom, knuffa, vältra, skyffla, men han är orubblig som en betongsugga. Jag kör in fötterna under honom (han är bra som tåvärmare i alla fall) och hoppas att även han ska tycka att det är tämligen obekvämt, men han bryr sej inte om några knöligheter. Ibland får jag helt enkelt lyfta upp täcket och tippa ut honom ur sängen.
Andra gånger har jag båda två i sängen och då blir jag inpackad från två håll - Stella i knävecken och Ziggy mot magen ...
Härom morgonen när Ziggy låg på mina fötter lyckades jag fösa ner honom till fotänden i alla fall ...
Eftersom han såg söt ut där han låg, och jag råkade ha mobilen inom räckhåll, så satte jag mej upp och tog ett kort av honom.
Och då passade Stella på att lägga sej nedanför kudden, för hon hade ju blivit väckt av mitt stökande ...
Så då hade jag ingen sovplats alls ...
Vad gör man när dom är så söta och man inte har hjärta att slänga ut dom ur sovrummet?

2 kommentarer:

myrica sa...

Fy vad dom är gulliga, jag har alltid haft katt hos mig, man har många nätter liegat som en kratta men va då ,mina vänner måste ju få plats.
Hoppas nu att allt blir bra, efter du har kollat dig.
kram

lopplisa sa...

Hoppas på det bättre!! Kram Pia

Ännu en färgglad målning

Ännu en målning med cirklar och prickar. Och så en katt ... Den är 40 x 50 cm. Jag funderar på om jag ska hänga ett rött hjärta på kat...