19 dec. 2011

Vad som hände onsdag kväll - den sanna historien om en klant

Nu ska jag berätta vad som hände på onsdag kväll. Jag hade gått upp för att lägga mej, trött efter kvällens pysselträff (som jag ska återkomma till senare). Så ringde telefonen som var där nere (har inte kopplat in telefon på övervåningen) och jag for nerför trappan. Eftersom jag släckt efter mig när jag gått upp, så var det kolmörkt nere i hallen, och i normala fall är jag då försiktig och känner mig för när jag kommer ner för att försäkra mej om att jag satt ner foten på golvet, eller om det är ett till trappsteg. Varför jag denna gång frångick min säkerhetspolicy förstår jag inte, men det var vad jag gjorde - och klev förbi sista trappsteget och brakade oförberett med hela tyngden och felvinklad vänsterfot ner på hallgolvet.
Foten vek sig och jag rasade ihop (slog skallen i dörren också). Jag insåg direkt att "Jag har brutit benet!" Och jag tänkte nej, det får inte vara sant! Det är en mardröm! Men jag kände på benet och där var en tydlig avvikelse. Jag lyfte upp benet och i det svaga ljuset uppifrån kunde jag se hur benet plötsligt tog slut - det blev en tvär vinkel nedåt och där satt foten två centimeter nedanför benet. Den svaga förhoppningen om att det kanske bara var en (rejäl) stukning övergav jag direkt.
Så vad göra nu? Jag kröp in i köket, tog telefonen och ringde Gunilla, och sa att jag brutit fotleden. Hon trodde väl inte riktigt på det, men jag sa att det är utan tvekan så illa och jag behöver åka till akuten, Då erbjöd hon sig att ringa reseservice. När hon beställt transporten insåg jag att jag måste sätta på mig lite kläder - för jag hade på mig mitt mest utnötta och trasiga nattlinne, och så kan man ju inte fara nånstans. Så jag kravlade uppför trappan och letade efter nåt lämpligt. Ett par mjuka byxor med vida ben som skulle gå att dra över gipset behövde jag, och lyckligtvis låg mitt enda par mjuka vida byxor framme, och så en tröja och sockar.
Sen hasade jag mig ner igen, hämtade en axelväska och börsen (glömde tyvärr mobilen uppe). Kröp ut i farstun och drog på mej en jacka och en sko (på min gångbara fot). Och så låg där en halsduk som jag band fast den lösa foten med så den inte skulle vingla omkring. Sen var det bara att vänta på taxin. Jag hade under hela tiden haft telefonen med mig och pratade med Gunilla tills jag hörde bilen och såg ljuset när den körde in på gården. Jag låste upp dörren och släppte in chauffören som fick hjälpa mig upp på min enda fungerande fot och ut till bilen.
Det kändes långt till stan, men jag hade inte ont så det var bara att sitta lugnt och snacka med chauffören, och hoppas på att inte behöva sitta i flera timmar på akuten, för jag har väldigt svårt för väntrum  (och att vänta överhuvudtaget). När vi kom till akuten sa jag att här verkar det stängt, för det var mörkt och ingen människa syntes. Chauffören ringde på en knapp och en sköterska kom och öppnade och hämtade sen en rullstol. Och det visade sig att dom för stunden inte hade några andra kunder där på akuten, så jag blev omedelbart omhändertagen av 5-6 personer.
När dom lindat upp halsduken och tagit av sockan kunde dom direkt konstatera att den där foten satt inte alls där den borde sitta. Jag såg att den var flyttad en bit åt vänster och ca två centimeter bakåt (det var den där vinkeln jag sett först). Och den inre fotknölen var svullen och blå. Eftersom dom förutsatte att jag hade ont (vilket jag inte hade) fick jag ett par tabletter och ett morfindropp eftersom det väl skulle kännas riktigt illa när dom satte tillbaks foten där den skulle vara - men det kändes inte alls. Med foten på plats blev det så ett lättare gipsomslag och sen bar det av till röntgen. Fotleden plåtades ur tre lite olika vinklar. Och här är två av bilderna jag fick som minne. Min granne Börje skannade in pappret och mejlade bilden till mig. Sen ritade jag in lite förtydligande röda linjer där frakturerna är, för bilderna är ganska luddiga.
Den vänstra bilden visar fotleden rakt framifrån (den högra är från sidan) och till vänster är det då skenbenet och den inre fotknölen - där har alltså den nedersta biten gått rakt av. Den biten monterades fast med en eller två stavar (jag hörde kirurgen fundera om det skulle dit en till, men jag vet inte hur det blev). Vadbenet fick en lite knepigare fraktur och där fick dom använda en platta som bockades till för att följa formen på knölen, och skruvades fast med några skruvar (när jag ska tillbaks efter två veckor och byta gips ska det ju röntgas igen så då får jag väl en bild där alla skruvar och grejer syns). Sen häftades såren ihop och det hela packades till ett rejält gipspaket med någon sorts stövel inuti (tur det var en lågklackad stövel för högklackat har jag aldrig kunnat gå i, höhö!) Men den här kängan får jag inte ens nudda golvet med - som om det skulle gå att undvika, nog har jag hunnit tappa ner foten några gånger, den är ju så hiskligt tung denna klumpfot.

Fortsättning följer i nästa nummer!

3 kommentarer:

Nettan sa...

Stackars, stackars dig! Hoppas du läker jätte fort och jätte bra. Kram!

Eva sa...

Miri, Du ska inte famla i mörker, tänd lyset snälla du. Fy tusan vad otäckt det måste ha varit för dig. Du har väl nån som tar hand om dig? Jag vet att du inte tycker om julen (somjag)men vare sig det är jul eller inte så är det skönt kunna stå på benen. Hoppas att du inte har ont.
Säger GOD JUL i alla fall.

Miris Skaparlusta sa...

Tack Nettan och Eva för era kommentarer! Ja, jag tänker aldrig mer chansa med några trappsteg, och lyset får vara på! Jag har inte ont (det kan hugga till lite när jag rör på benet) och det är egentligen själva gipspaketet som är problemet, det tynger och drar i foten när jag måste upp och röra mig, så jag hoppas det blir lättare sen med det nya gipset.
Ja, jag hatar julen, men GOD JUL på er!

Ännu en färgglad målning

Ännu en målning med cirklar och prickar. Och så en katt ... Den är 40 x 50 cm. Jag funderar på om jag ska hänga ett rött hjärta på kat...