Ja, nu har jag gjort ett nytt besök i Umeå.
Förra resan blev ju ett fiasko, men nu blev alla undersökningar genomförda.
Visserligen började resan inte så bra då ryggen plötsligt havererade just då jag skulle kliva ut genom dörren för att gå ut till taxin på torsdagsmorgon. Det gjorde så ont så jag trodde minst det var ett akut diskbråck eller att höftbenet gick sönder. Men det var bara att bita ihop. Taxin tog mej till Skellefteå lasarett där
Sambulansen väntade. Jag höll knappt på ta mej ombord på bussen, men sätena är riktigt bekväma så dom två timmarna ner till Umeå gick ändå hyfsat bra.
Det finns ju personal på bussen som ordnar så man får den hjälp man kan behöva när man kommer fram, och jag fick frågan om jag ville få rullstolshjälp för att ta mej dit jag skulle. Ja tack, sa jag. Och tur att den hjälpen finns, för även om inte ryggen hade havererat så skulle jag varken ha orkat eller hittat dit jag skulle - genom kulvertar och korridorer tvärs genom hela sjukhuset.
En turkos rullstol fick jag sitta i och den styrdes av en proper och trevlig ung man hela vägen in till nuklearavdelningen. För det var ju den där PET-skanningen jag skulle börja med. Att spruta in den radioaktiva kontrasten gick ju fint, men när jag låg i maskinen skulle dom sen också ha i den vanliga datortomografikontrasten och då var det stopp nånstans så dom fick hålla på och meka med min arm ett tag. Sen åkte jag fram och tillbaks genom maskinen några gånger och så var det klart.
Nästa anhalt var klinfyslab 1 för ett EKG och så till medicinmottagningens reception för att anmäla mej för ett blodprov på lungkliniken. Han som rattade rullstolen denna gång, tog en genväg som han egentligen inte skulle ta, sa han. Jag förstod var vi var när jag såg ett par som satt där med en bebis. "Nä, särskilt inte när jag är radioaktiv", sa jag. Oops! Nå, det gick snabbt i alla fall så jag hann knappast besmitta förlossningsavdelningen med så många becquerel ändå.
Efter blodprovet var jag klar med dagens prövningar och transporterades med golfbil genom underjordiska kulvertar till patienthotellet där jag checkade in vid tvåtiden.
Tim skulle komma och hämta mej vid femtiden för att bjuda ut mej på middag. Så jag försökte vila men lyckades inte somna, fast jag varit vaken sen halvett på natten. Det blev lite tv-tittning istället.
Tavlan ovanför sängen var riktigt läcker. Det är faktiskt bara ett tyg som är fastspänt på ramen.
Vi åt på
Taj Mahal, för jag gillar ju indisk mat. Och det blev för min del vegetarisk kofta (grönsaksbollar) i mellanstark currysås (den var snarare mild), med ris, raita och grönsaker. Och så naanbröd och ett stort glas mangojuice. Jag hade ju inte ätit sen onsdagkväll (bara några blandade nötter på hotellet) och maten var supergod så jag tryckte ju i mej mer än jag borde tills det tog stopp.
Hur trött jag nu än var efter denna dag, så somnade jag ändå inte förrän vid tolvtiden och så vaknade jag före halvfyra och kunde inte somna om. Det blev långa timmar innan jag skulle gå ner till receptionen vid niotiden för att invänta transport (ännu en tur med golfbilen) till dagvårdavdelningen där jag skulle prepareras för bronkoskopin.
En timme fick jag ligga där och fick först nåt som man blir torr i munnen av. Sen fick jag knockoutdropparna, en liten hutt på 6 ml. Det är meningen man ska bli avslappnad och vad jag hört av andra så blir man rätt lullig. En del somnar och vet inte hur dom hamnat på lungmottagningen när dom vaknar upp där. Jag kände ingen effekt alls, hur klarvaken som helst. I alla fall transporterades jag ner till lung, liggande i sängen (jag gick verkligen inte många steg dom där två dagarna).
Låg i korridoren utanför undersökningsrummet i väntan på doktorn som skulle göra bronkoskopin. Han kom, sa "Tjena" och band ihop sitt långa hår i nacken (han har en rejäl hästsvans). Jag träffade ju honom en liten stund förra gången och han var ju mycket sympatisk (riktigt söt också,
kolla här).
Sen började det roliga. Gurgla bedövning ner i svalget, även tungan och läpparna bedövades. Sen höll en sköterska fast i min tunga medan doktorn sprutade ner ännu mer bedövning ner i halsen. Efter detta kan man inte svälja och det känns som hela halsen är igensvullen, men det är ju bara som det känns - det är inga problem med att andas ens när bronkoskopislangen är nerkörd ända ner i lungorna. Man får ha en plastgrej mellan tänderna så man inte biter fast slangen och sen körs slangen ner. Den är 6mm i diameter och har en kamera i änden. "Säg Ah!" sa doktorn och jag såg mina stämband fladdra till på bildskärmarna som man kan titta på för att följa hela resan.
Nere i lungorna väljer doktorn ut lämpliga ställen att ta smakprover på, 4-5 biopsier blev det. Det är en liten knipsare som skickas ner genom slangen. Det blödde lite och det sköljdes bort med lite vatten (det orsakade hostreflex) som snabbt sögs upp igen. Det tog inte särskilt lång tid och inget kände jag förrän alldeles på slutet då bedövningen i halsen började släppa och jag kände slangen där, det blev lite obehagligt. Men på det hela taget var det mindre hemskt än jag hade trott att göra en bronkoskopi/lungbiopsi.
Innan jag fick åka hem blev det en och en halv timme på dagvården igen för att bedövningen skulle släppa helt och man får prova att äta och dricka för att se att det inte hamnar fel.
Strax innan fikat kom doktorn förbi och sa att röntgenbilderna inte visat några tecken på elakheter (det radioaktiva ämnet dras till tumörer och nåt sånt syntes inte). Han återkommer när biopsierna är kollade, så får jag väl då till slut en diagnos och det bör vara sarkoidos.
Klockan två gick sambulansen tillbaks till Skellefteå och där väntade en taxi på mej. Jag var hemma vid halvfem. Lite öm i halsen och hostig, men mycket lättad.
Och vad sa mina katter då, när jag varit borta två dagar och en natt? Ziggy sa knappt hej - han skulle ut meddetsamma! Han hade ju lämnat reviret obevakat i två dagar och vem vet hur många andra katter som invaderat och ockuperat hans territorium! Stella var skeptisk och litade inte till en början på att det verkligen var matte som kom hem - hon hade väl ställt in sej på att få svälta ihjäl. För jag hade knappt lämnat nån mat åt dom eftersom hon ändå skulle ha ätit upp alltihop på en gång och förvandlats till ett bowlingklot som förra gången. Nu fick hon mat i alla fall och så småningom hade hon förlåtit mej och var sitt vanliga jag - d.v.s. låg på köksbordet och var i vägen.
Ziggy släppte jag in igen klockan sex. Det hade ju snöat rätt bra under dagen så alla eventuella spår efter inkräktare var översnöade, så han verkade rätt nöjd och stannade inne resten av kvällen.
Igår skulle han dock ut redan klockan åtta på morgonen och sen kom han inte hem nåt mer den dagen. Inte var han på bron i morse heller, men 12.15, då jag skulle gå ut för att kolla om han på nåt vis lyckats
trolla in sej i snickarboa igen, då satt han där på bron. Kanske hade han förlustat sej hela lördagen och natten med kattdamer som fått vårkänslor i det inte särskilt vintriga klimatet. Det har varit 4-5 plusgrader idag, så det kunde ju lika väl vara vår.
Och jag har blivit av med den raspiga halsen och är bara lite hostig idag, så jag klarade hela äventuret utan bestående men. Även ryggen repade sej, faktiskt redan på fredag, så det var inget allvarligt trots smärtorna på torsdag.
Så nu är det bara att planera julmaten och ta fram renarna.
