När jag kom hem från stan i onsdags släppte jag ut Ziggy - sen dess har jag inte sett till honom. Han har nu varit försvunnen i en vecka. Att inte veta vad som hänt, var han finns, att slitas mellan hopp och förtvivlan, det är tungt. Det är väldigt tyst och stilla i huset utan Ziggys bjäbbande. Det är tur jag har Stella i alla fall, hon undrar också var han är, så vi får trösta varann.
Jag har läst om andra katter som varit försvunna långa tider - även på vintern - och som till slut kommit tillbaks. Det håller hoppet uppe att läsa om sånt. Vissa katter ger sig ut på äventyr varje vår. Men det är inte likt Ziggy, han är en morsgris och brukar aldrig vara långt borta. Särskilt mycket vår har det ju inte heller varit senaste veckan - visserligen soliga dagar men kalla nätter.
Jag vill helst inte tänka på vad som kan ha hänt, jag bara hoppas att han snart är tillbaks.
En av dom senaste bilderna av Ziggy. Han började använda den där ryggsäcken som (av nån anledning) låg på golvet i sovrummet, som sovplats. Jag tyckte att det inte kunde vara så bekvämt så jag la en stoldyna på ryggsäcken, men då ville han inte ligga där mer. Jag tänkte att jag skulle sy en trevlig sovkorg till honom av ett kasserat madrasskydd, men det har inte blivit av. Ryggsäcken ligger fortfarande på golvet.
P.S. I måndags, första april, fyllde Stella och Ziggy sju år.
4 kommentarer:
Jag håller tummarna för Ziggy! Jag hoppas att han kommer hem igen och snart.
Kram / Susan
ja det finns inget som är så jobbigt när ens fyrbentingar försvinner, man vet aldrig vad som hänt eller var dom är.
Jag håller mina tummar för att han ska komma hem snart.
Kram
Aj då!! Hoppas Ziggy snart är till rätta!!! Jobbigt!!!
Jo, och grattis i efterskott, Ziggy!!
Skicka en kommentar