Och inte var han särskilt hungrig. Han åt några kulor och drack kattmjölk (som han älskar), men han var mer mån om att leta rätt på syrran. Sen slappnade han av och la sig på golvet och ville bli klappad på magen som vanligt. Han hade då inte blivit magrare heller, snarare var han ganska rund om magen. Så antingen har han jagat upp några sorkar under snön, eller så är han otrogen och har en matte vid sidan av. Jag har haft mina misstankar om det, för ibland äter han knappt nåt alls och ändå håller han en viss rondör.
I alla fall har nu en sten fallit från mitt hjärta och inatt kan jag sova lugnt. Förhoppningsvis har Ziggy fått nog av äventyr för ett tag, så han kanske väljer att stanna hemma närmsta tiden. Helst skulle jag inte alls släppa ut honom mer, men då kommer han väl att driva mej till vansinne med sitt tjat.
Nu sover han sött ändå, på min gamla bäddmadrass som ligger hoprullad på golvet i sovrummet - han har gjort det till sin sovplats på sistone.
3 kommentarer:
Åh vad skönt att Ziggy har kommit hem. Vilken oro när katterna springer i väg så där. Husdjuren blir som en barn i hjärtat.
Kram Susanne
Ja, jag var helt i upplösningstillstånd! Förutom att Ziggy är min katt, så är han en väldigt speciell katt med en alldeles egen personlighet. Han är enormt sällskaplig och pratsam och följer mej som en hund snarast - han har inget av det där reserverade och högdragna som katter kan ha. Han lyssnar på vad jag säger och härmar mitt tonfall när han svarar - han är en underbart rolig katt!
Jag är glad för din skull att han har kommit hem igen.
Hälsningar
Susan
Skicka en kommentar