Rapport från soffan

Ja, nu har jag bosatt mig i mitt vardagsrum. Detta rum har jag knappt använt sen jag slängde ut tv:n och det blir ju snart ... är det två eller tre år? I min ålder går tiden alldeles för snabbt så det är svårt att riktigt hänga med. De närmsta fem veckorna kommer ändå att bli de längsta i mitt liv. Nu har det i alla fall gått en vecka sen mitt fatala fall och om en vecka till så får jag byta det här ofantligt tunga gipset till ett förhoppningsvis lite lättare. Håll tummarna för att mina benbitar sitter där dom ska nu och läker ihop duktigt!
För att underlätta livet har jag alltså inrättat mig på bottenvåningen där jag kan ta mig rätt obehindrat mellan kök, badrum och sovplats = soffan i vardagsrummet. Soffan är faktiskt riktigt bekväm och har ett lagom högt ryggstöd där jag kan lägga upp benet, eftersom det helst ska vara i högläge. Och här kan jag sitta med laptopen och se på playkanalerna och mejla och blogga.

Mitt gipspaket. Den turkosa halsduken var den som jag band fast foten med i väntan på taxi. Nu får den fungera som lyfthandtag så jag har något att ta tag i när jag ska flytta den här klumpfoten, så den har nog gjort sitt som halsduk (jag får klippa mig en ny från den där fleecepläden).

När jag kom hem i fredags fick jag hjälp av min granne Aina och Gunilla att fixa till lite praktiska saker - bl. a. en "rullstol", alltså den lilla lätta kontorstolen som jag lyckligtvis hade i gästrummet. Att gå med kryckorna känner jag mig varken mentalt eller fysiskt stark för, så stolen är mitt favorittransportmedel just nu.

Stella håller stolen varm medan jag sitter i soffan.

I lördags kom Tim upp från Umeå och agerar hushållsassistent. Om saker är menade att hända så kan man åtminstone ha tur i oturen och lyckas tajma sina olycksfall. Just dessa veckor råkar vara en tid då Tim har den här möjligheten att vara här och hjälpa mig. Han har flyttat upp från Uppsala till Umeå, har tjänstledigt och pluggar på distans - så han kan sitta här med sin dator och sköta studierna och samtidigt vara min passopp!

Som övrigt sällskap har jag mina små pälsklädda sambosar. Ziggy och Stella har insett att det är nåt vajsing med matte och dom finns i min omedelbara närhet i stort sett varje minut. Ziggy som i vanliga fall tjatar om att få gå ut, ligger nu mest i soffan bredvid och snusar - eller ovanpå mig! Ibland blir jag invaderad av bägge två och det blir lite tungt att andas med några kilo katt på mage/bröst, men dom är ju så goa.

Ziggy håller gipset varmt medan jag bloggar.

Två gånger har jag hittat Stellas "bebis" i min "säng" när jag kommit tillbaks efter en utflykt. Det var länge sedan hon bar omkring på den (den var på övervåningen senast jag såg den innan detta), men nu tyckte väl mitt gullefjun att jag kunde behöva den som tröst ...