Mina trollerikatter

Så vad har hänt sen i våras? Ja, det började med att Stella blev helt omöjlig - hon hamnade i löpen redan i slutet av januari och kom aldrig ur det. Hon var inte värst skrikig och störig, men hon började pinka på alla möjliga olämpliga ställen - mattor, skor, lådor med pärlor och knappar och - på spisen!! Ja, det sistnämnda var nästan skrattretande. Jag har en liten kastrull som oftast stod på spisen för jag värmer vatten i den när jag serverar tonfisk till pälsklingarna, för att hälla över så det inte ska vara så kylskåpskallt. Uppenbarligen försökte Stella sätta sej i kastrullen men den är så liten så hon rymdes bara med fötterna i den och hon kissade utanför. Lyckligtvis har jag en spis med glashäll så det gick bra att torka av.
Men efter två och en halv månader av detta så insåg jag att hon måste åtgärdas, så det blev en tur till veterinären.

"Är det du, syrran? Du ser så ... annorlunda ut ..."
"Då skulle du se min mage ..."
Ziggy visste inte vad han skulle tro om den där märkliga varelsen när hon kom hem, så han började med att jaga in henne under soffan innan han vågade sej på att hälsa på henne...

Allt gick bra även om det inte direkt gick enligt veterinärens direktiv. Att hon inte skulle gilla tratten förstod jag (hon tog av den två gånger redan hos veterinären så dom fick knyta fast den), men hon kunde ju inte heller vare sig äta eller dricka med den, så jag blev ju tvungen att ta av henne den redan dag två (den skulle sitta på 10 dagar). "Ja, man kan ta av den när dom ska äta och så sätter man på den igen." Ha! Ingen katt sitter frivilligt still medan man försöker tråckla ihop den där mojängen, så det kan man ju glömma.

Jag hittade ett alternativ som jag testade - en krage klippt av en papperstallrik. Fiffigt, sa Stella och kröp in i transportburen. En stund senare satt hon uppe i hallen utan krage och med den ena plåsterlappen borttagen från magen. Kragen var spårlöst försvunnen i tre månader tills jag av en slump hittade den gömd bakom en tygbunt i en lagerhylla i syrummet.

Okej, då sydde jag en kjol. För att hon inte skulle krypa ur den satte jag på en bakvänd halterneck så den satt uppdragen under armhålorna.
Tjusigt, sa Stella. Sen for hon nerför trappan och fick bakbenen inuti kjolen så hon halkade nerför halva trappen. Iiiih! Nyopererad! Nå det gick bra. Jag insåg att jag skulle ha dragit ihop kjolen i nederkanten också, så jag nålade ihop den med en säkerhetsnål. Sen var Stella lite less på mina idéer och kröp under soffan. Nästa gång jag tittade till henne hade hon krupit ur kjolen. Den hängde fortfarande kvar runt halsen och jag kan inte begripa hur hon tog sej ur den. Det var i alla fall då jag förstod att jag har en katt som är en inkarnation av Houdini. Sen fick hon sköta sig själv.
Hon såg aningens grotesk ut, men pälsen växte så småningom ut igen.

Ziggy var också med till veterinären men någon bot för hans lösa mage har vi inte fått. En tid efter besöket hittade jag en 5-6 cm lång bit av en bandmask som han fått ut - det syntes att den var av så mer fanns kvar. Han fick en avmaskningskur, men två dagar senare såg jag honom bolla med en sork eller mus - och sen tuggade han på den ... Så han fyllde väl på med nya maskar då. Efter ytterligare en avmaskning är han fortfarande lika lös i magen. Det får väl bli ett nytt försök i vinter då sorksäsongen är slut. Han mår ju bra ändå.

Sen hände något märkligt - en riktig "Mysteriet med det låsta rummet"-händelse.

Ziggy har varit uteliggare hela sommaren och bara kommit in nån stund för att äta. En onsdagkväll släppte jag ut honom som vanligt innan jag gick och la mej. Jag förväntade mej att han skulle ligga i sin låda på bron nästa dag men det gjorde han inte. Han dök inte upp på hela dan och på fredag eftermiddag var han fortfarande borta. Då bestämde jag mej för att göra  en cykeltur och gick upp till garaget. Då hörde jag Ziggys jamande. Men var var han? Jag lyssnade och till min oerhörda förvåning konstaterade jag att han var innanför dörren till snickarbo'a. Hur i hela friden hade han hamnat där? Jag blev så konfys så jag vet inte om jag kände på dörren innan jag gick in och hämtade nyckeln. Jag hade inte varit in där på nästan två veckor och det var ju alldeles säkert låst, för nyckeln hade jag inne och jag skulle aldrig ha tagit den ur låset utan att först låsa.

Jag vet fortfarande inte hur han hamnade där - det finns inga hål som han skulle ha kunnat ta sig in genom. Han måste ha trollat sig in och sen inte kunnat trolla sig ut (han är inte särskilt smart, kan knappt lista ut hur han ska öppna en dörr som står på glänt). Kanske blev han upphämtad till nåt ufo och så siktade dom lite fel när dom skickade tillbaks honom. Ja, jag vet verkligen inte vad jag ska tro.
Men sen dess har han i alla fall legat i lådan varje dag. Och nu har han börjat tillbringa nån natt inomhus när det regnat.

Read Comments

1 kommentarer:

lopplisa sa...

Hahaha, vilket mysterium! Du får berätta vidare om du hittar någon redig förklaring till snickarboan! Och stackars Stella! Klart hon inte vill ha en massa konstiga munderingar, det goda syftet till trots. Ha det fint!